Jag är en fixare.
En sådan som tar tag i saker som behöver göras, fixar, ordnar, donar och löser saker. Det är en roll jag tagit på mig helt frivilligt. Jag tycker om att styra och ställa, och så är det nog min pedantiska sida som lyser igenom, gör jag det själv så vet jag att det blir bra gjort.
Men ibland kan jag verkligen tröttna.
Det är vid sådana tillfällen när folk inte ber mig göra det, utan tag förgivet att det ska göras av mig. Skulle någon säga till mig "Stina fixar du det där, du som är så bra på sådant" eller "tack, vad gulligt av dig att du tog på dig att fixa det här" så skulle jag göra saker med glädje. Men en mening jag hatar är "vi får se, det löser sig". Fel. Tror de att det finns en liten lösningsfe som viftar med sitt magiska trollspö och så bara löser sig saker? Det löser inte sig själv, det är jag som löser det. Jag är lösningsfen.
Så ibland får jag bara sådan lust att sätta mig med armarna i kors och med käften ihopknipen och se vad som händer. Om födelsedagspresenter inhandlar sig själva, eller om tider och träffar bokar sig automatiskt. Bara se vad som händer om lösningsfen strejkar.