Min lilla vän har ju blivit stor och flyttat över till storabarnsavdelningen i samma hus. Det känns ärligt talat lite tomt, ingen kan ersätta den ungen. Jag träffar ju honom på gården och sådär ibland och pratar lite med honom, men inte speciellt länge.
Så var jag påväg att säga en sak till kollegan där borta på storabarn idag, och då fick jag syn på honom. Han satt där, alldeles ensam i ett rum med sina älskade tåg och med koncentrationens låga lysande över sig. Så på vägen tillbaka gick jag in och satte mig på golvet och pratade med honom. Han visade stolt upp sin fina tågbana, de tjusiga tågen och hur han byggt ett stopp i slutet på banan för att inte tågen skulle spåra ur. Allt med pekningar och sina "hmpf" till ord.
Så när jag tittat, berömt och pratat med honom sa att jag skulle gå tillbaka och att det nog snart var dags för honom också att äta mellanmål. Då tittade han på mig, pekade på mig och honom och såg frågande ut. "Nej, jag ska tyvärr inte äta mellanmål tillsammans med dig idag". Varpå han tittade pillimariskt på mig och la pannan mot min och "gnuggade näsa" (svininfluensan dra åt skogen!) som blivit lite av en grej mellan honom och mej. Sedan fick jag världens kram innan han vinkade hejdå till mig och jag gick in på min avdelning igen.
Det är så att jag blir lite tårögd när jag skriver det. Den ungen har bitit sig fast som en blodigel i mitt hjärta och kommer att ha en liten plats där förevigt.