En essä om fotboll.

Mina fotbollskunskaper skulle jag kalla medelmåttiga. Jag har gjort mina år i barnlag och sett mina vm matcher. Jag vet vad en forward är och vad offside innebär. Men om någon frågar mig vem som spelar i landslaget, eller vilka lag som ligger i allsvenskan har jag inte den blekaste. (Nej det är faktiskt inte alls allmänbildning!)
Sedan träffade jag Henke. Henke är mycket intresserad av fotboll i allmänhet och av Hammarby/Bajen i synnerhet. Och helt plöstligt förvandlades jag till vad jag brukar kalla ett ofrivilligt fan. Plöstligt finner jag mig själv med att faktiskt kolla hur tabellen i allvenskan ser ut med jämna mellanrum, och jag spenderar fler söndagskvällar än någonsin med att titta på fotboll. Allt för att vara den stöttande flickvännen och för att kolla av om ens pojkvän (dvs pojkvännens fotbollslag) har en bra dag. Jag blir dessutom matad med totalt meningslösa fotbollsfakta allt som oftast, fakta som jag glömmer lika snabbt som jag hört dem.

När man som Blekingebo väljer att hålla på ett Stockholmslag som i Henkes fall så räknar man inte med att kunna se sitt lags matcher live speciellt många gånger om året.
Därför var det givet att gå på matchen Norrköping-Bajen när denna utspelade sig i Norrköping i måndags, och som stöttande flickvän följde jag såklart med. Då jag inte hittar speciellt bra i Norrköping skrev vi ut en karta för att kunna hitta till idrottsstadion.
Det hade vi inte behövt göra.
Vi hamnade nämligen precis vid Hammarbyklackens framfart mot arenan. Kände mig lite som en liten lanttös som kommer till stora staden och häpnar. För jag häpnade faktiskt. 
Det vällde fram folk. Alla grön och vitklädda, högt skrikande och skrålande och nästan lite maniska. Alltsammans kantat av mängder av poliser, polishundar och pikébilar. Efter en bit av sträckan blockeras vägen av kravallklädda poliser, vi får inte gå fram där. Detta händer mer än en gång och vi som inte ens tillhör klacken får gå flera kvarters omväg för att komma fram till arenan.
Jag gör klart för Henke att om någon gång får barn så ska de inte få följa med på något liknande, helt klart. För jag var faktiskt lite rädd. Stämningen var så upptrissad och gränsen till att det ska bli hätskt är hårfin.

Vi kom dock fram välbehållna och hittade våra sittplatser som var riktigt riktigt bra.
Fotboll är verkligen en helt annan sak i verkligheten, speciellt när man har ett "lag att heja på".
Och säga vad man vill om Bajenklacken men de kan sin sak när det gäller att peppa sitt lag då de höll på nonstop under hela matchen med sånger och ramsor.
Dock så kan jag inte förstå mig på en del av åskådarna som den som satt framför mig i första halvlek. Ena stunden satt han och skrek ramsor om att "vår fana den är grön och vit" och nästa stund satt han och ropade saker till sina egna spelare som inte passar sig att skriva på en rumsren blogg. Förskolläraren i mig ville bara banka till honom och säga att så säger man inte!

Det väcktes några frågor hos mig under måndagskvällen.
Hur måste inte alla polisinsatser under ett sånt arrangemang kosta oss skattebetalare?
Hur kan man titta på fotboll när man sjunger, ropar och viftar med halsdukar samtidigt?
Varför har inte Linköping ett bra fotbollslag, vi är ju större än Norrköping? (det kunde Henke svara på såklart)
Tar man semester för att åka och titta på ett fotbollslag?

Ett konstaterade är också att jag kommer aldrig att förstå. Om jag så började titta på 5 matcher om dagen i 10 års tid så kommer jag att förstå den där kärleken till ett lag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0