Igår. Var. Jag. Så. Jävla. Trött. På. Skrikiga. Barn.

Jag höll på att få psykbryt på jobbet igår. Om ni bara visste hur barnskrik kan mala hål i hjärnan på en, jag anser mig annars vara en tålmodig person. En dag för ett tag sen sa jag till Henke att jag kände mig som en riktigt bra pedagog . En pedagog som lyssnar på barnen, är tålmodig, ser alla barn, plockar upp det barnen är intresserade av och är positiv och gullig mot barnen.
Igår kände jag mig som en första klassens pisspedagog. Detta jävla barnskrik, som aldrig slutar. När det inte spelar någon roll vad man gör, ungarna gråter i alla fall. Och det pågår flera dagar i sträck.
Då tappar man tillslut sitt goda tålamod.

Och den annars duktiga pedagogen är tillslut lättretlig, ryter till ungar som inte förtjänar det, har inte tid och ork att ägna de duktiga barnen någon uppmärksamhet och orkar helt enkelt inte mer. Man vill faktiskt bara ta skrikbarnen och sätta ut dem i snön och ge dem ultimatumet "stå här tills du slutar tjuta eller tills du fryset ihjäl!"
När jag kom hem från jobbet visste jag in om jag ville sätta mig ner och gråta eller om jag bara ville sova. Satt som ett kolli i soffan och var för en gång skull jäkligt glad över att jag inte har någon sambo för denna hade varit jäkligt nära en smocka vid blott ett pipljud. Och jag som vanligtvis inte har några problem med att gå till jobbet kände mig tjutfärdig av blotta tanken av att gå dit idag.

Så imorse handlade det om första klassens målfokusering.
"Det kommer att gå fort idag och när jobbet är slut så kommer Sara och Helena och det blir mysigt".
"När den här dagen är slut så är det fredag och då kommer inte en av de här ungarna"
"Imorrn är det fredag och då ska vi ha afterwork med jobbet och sen är det äntligen helg"
"Sen är det äntligen helg och jag får vila huvudet"
"Pengarna jag jobbar in idag ska jag göra något jäkligt nice för när vi ska på semester"

Jag gillar mitt jobb, men inte alltid.