När man har gått en 3.5 års utbildning till förskollärare så är man helt fullärd på allt vad barn innebär. Man kan exakt allt om deras utveckling och vet hur man ska lösa precis varje liten situation som uppstår. Så tror åtminstone en del föräldrar. Speciellt utländska pappor har jag märkt, ingen fördom utan ett konstaterande.
Idag undrade t.ex. en pappa om vi inte kunde lära hans son att försvara sig själv lite bättre, utan att knuffa tillbaka då förstås. Vi har haft lite problem med att ett barn har gett sig på och nypt andra barn, speciellt ett barn som är son till pappan i fråga. Då har jag en liten fråga till pappan: Hur i hela fridens namn ska det gå till?
Givetvis ska barnen lära sig att försvara sig, men detta barn är 1 år och 3 månader gammal!
För att förtydliga för dig som inte vet så mycket om småbarns utveckling så innebär det att ungen lagom har gått i några månader. Han ställer sig på golvet och gallskriker om man inte ger honom tillräckligt med uppmärksamhet och han förväntar sig att man ska gå och bära honom. Han är nästintill bäbis och pappa undrade för ett tag sen om han lekte med andra barn, de ville ju inte att han skulle bli ensam. I den åldern leker inte barn med varandra på det sättet, utan snarare bredvid varandra. Dessutom så är det ojojoj så hemskt att han går och suger på läppen och nu när bvc berättade att han ligger under viktkurvan så håller föräldrarna på att få nippran, vad ska de nu göra?
Herre min ge! Bara för att jag läst till förskollärare så innebär inte det att jag har lärt mig 118 trick att få ett barn att äta, eller 14 alternativ till hur man gör när barnet suger på sin läpp. Inte heller vet jag hur man ska lära en 1åring att försvara sig. Ska jag lägga till att ungen kan noll svenska också?
Jo förresten, jag vet svaret på hur man lär ungen att försvara sig.
Det går inte!

Så var då den första GI veckan över. 
Frågan blir då, vad blev resultatet?
Lyckades jag äta bara GI mat i en vecka?
Gick jag ner något i vikt?

På första frågan kan jag svara både ja och nej. Under hela arbetsveckan har jag varit jätteduktig, det har gått kanon med maten. Men sedan när det blev helg så sket jag i det. Så i helgen har jag ätit ris, potatis, våfflor och annat sött och onyttigt. Jag har dock inte ätit en enda smörgås på hela veckan! Det är en bedrift för mig som är en mackälskare! Jag har inte heller ätit något godis förutom lite mörk choklad (som man får äta för det är lågt GI i det). Så hela dieten har gått över förväntan på den punkten.
På andra punkten var jag osäker först. Det kändes inte som att jag hade gått ner något men när jag kom hem och ställde mig på vågen så visade den mindre än vanligt. Hur mycket kan jag inte säga exakt, men mellan 0.5-1 kilo nåt sånt tror jag. Men vågen kan ljuga, det kan vara tappade muskler som gör att man väger mindre, så jag tog mina mått också. Jodå, jag hade gått ner 1 cm både under byst, vid midjan och på höfterna. För att verkligen fastställa en viktnedgång tog jag sedan till klänningen och jeansen. Klänningen som satt lite för korvigt senast jag provade den, och jeansen som jag köpte när jag var äckligt ultrasmal efter operationen och som jag ibland endast med stor möda kan knäppa. Jojo men! Klänningen satt nu alldels perfekt och jeansen kan jag just nu sitta i och skriva utan att överhuvudtaget kvävas.
Konstaterande: Jag gick ner i vikt!

Så nu när det gick så bra blir jag peppad att köra en vecka till, när jag ändå är uppe i det menar jag! Därför kör jag nu en vecka till och det ska bli intressant att se om jag kan utöka min reportoar eller om jag får äta samma mat som förra veckan, haha.

På tisdagar börjar jag först kl 9 och igår när jag trillade in var de flesta barnen på grannavdelningen eftersom vi har öppet mellan de båda avdelningarna på förmiddagarna så barnen kan välja var de vill leka. Men så kommer ett barn ut i hallen och får syn på mig. Han lyser upp med hela ansiktet och säger glatt:
-Hej Stina!
-Hej Z. svarar jag.
Sedan springer han in i rummet bredvid och ropar högt:
-W. Stina är här!
Det hörs ett glädjerop och rätt som det är så har jag två pojkar som springer rakt emot mig och kastar sig om mina ben i världens kram!
När jag sedan kommer in på avdelningen är lilla F. där, hon går inte ens på min avdelning men vi ses ganska ofta när hon börjar tidigt och jag öppnar. När hon får se mig lyser hon upp, jag får sätta mig på knä och får ännu en varm kram.
När vi kommer tillbaka från skogen senare har ett barn anlänt som inte var där när vi gick. När jag hälsar på J. springer han fram och kramar mig i en glad och ganska snorig kram.
Hur klarar folk att jobba på kontor?