Puha
Vaknade imorse och kände mig inte alls i form för en dag på jobbet. Väl på jobbet har det varit nästintill kaotiskt. Elva ungar varav en är en inskolning där pappa skulle gå ifrån för första dagen idag. Ungen skrek, och tjuter en så tjuter flera. Det var leksaker överallt, man hade ingen koll på alla tio barn som prang omkring. En kollega ringde och var sjuk och en av oss är redan ledig så vi har vikarie. Någon rast hanns det inte med för min del idag på förmiddagen och ett barn fyllde år igår och skulle sjungas för idag. En unge ville inte sitta hos vikarien, en började tjuta när man säger till den att den ska städa och en tredje har tappat bort sin läppsyl och gråter för den sakens skull. Vi fick dela upp barnen och gå ut med dem senare än vanligt och blöjbytena blev inte alls som de brukar. Som tur var så var det makaroner och korv till mat idag vilket gjorde att alla barn åt en massa och det blev tyst och lugnt.
Nu ska jag vara här fyra timmar till idag, och trötter är jag. Puha, ikväll ska jag bjuda Marie på middag, ska bli lugnt och skönt att sitta hemma och äta mat och prata strunt...
Självbedrägeri?
Jag älskar att få brev.
Inte de där vanliga tråkiga räkningarna och bla bla bla du har nu tecknat din försäkring hos oss, bla bla bla. Nej jag älskar såna brev med handskriven adress (dock får det inte vara någon logga från Mah eller nåt liknande) Såna brev som man vet att någon lagt ner energi på, bara till mej, som man vet kommer att vara en trevlig läsning.
För en vecka sedan när jag skulle åka tåg hem så blev det ju väldigt försenat. Med andra ord skrev jag ett brev till Klt för att begära ersättning, la det i ett kruvert och klistrade igen. Sedan la jag det framför dörren för att jag skulle minnas att ta med det till postlådan. På morgonen bestämde jag mig dock för att posta det senare på eftermiddagen när jag ändå skulle åka till gymmet. Med andra ord blev det liggande kvar på golvet.
Varje dag när jag kommer hem öppnar jag dörren och tittar jag först på dörrmattan med spänning, har det trillat in något kul brev genom brevinkastet idag?
Och så häromdagen så öppnade jag dörren, och där ligger ett brev, med handskriven adress, woho! Men glädjen blev kort då jag strax insåg att det var mitt eget brev till Klt som låg där. Antar det är sådant som kallas självbedrägeri...
RIP Spunken
RIP min lilla Spunk.
Sleten
Lust att strypa...
Idag hade vi studiedag och på eftermiddagen så sprang vi först runt i olika grupper och skulle skriva ner vad vi tänkte på när vi hörde orden: Jämlikhet, Jämställdhet, Solidaritet och några till. Sen när vi kom tillbaka skulle vi försöka komma fram till en gemensam definition i hela storgruppen (kanske 40 pers?)
På jämlikhet kom vi fram till att vi skulle skriva att det är att "Alla människor har samma rättigheter och skyldigheter." Sen skulle vi lägga till att de skulle ha samma möjligheter också. Jag sa då som förslag att vi bara kunde lägga till det på listan så det blev "Alla människor har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter" men se det tyckte inte en liten fröken duktig. Och sedan var det igång.
I säkert 20 minuter diskuterade vi det för de ville att vi skulle definiera det till den milda grad! Men grejen är den att ju mer du definierar ett begrepp desto mer målar du in dig i ett hörn, för du kommer alltid att missa något . Är ett begrepp mer öppet finns det mer plats för tolkningar. Så efter de där 20 minutrarna, vad blev det då? Jo, precis det jag föreslagit redan från början blev resultatet! ¨
Sen var det dags för nästa ord: Jämställdhet. Och självklart måste fröken duktig och en annan miss "jag måste tycka hela tiden" komma med argument hela tiden! Jag ska inte gå in i detalj på det, men en del av det gick åter igen ut på definition.
Men herregud, vi hade skrivit "Alla" innebär inte det alla lesbiska, judar, handikappade, you name it! Alla är alla!
Men icke. De höll på å tjatade och tjatade och tillslut blev de så desperata efter att ha rätt att de började gå in på helt nya saker som inte hade med det hela att göra. Och de tjatade om å om å om igen om samma saker.
I sådana diskussioner kan jag bara inte hålla tyst, vilket kan vara till ondo ibland.
Tillslut var jag så förbannad att jag nästan satt och skakade och hade sådan lust att bara springa fram, ta ett strupgrepp och bara skrika: Vad i hela helvete är det som du inte fattar människa!!!??? Fick nästan bita mig i tungan för att inte bli otrevlig.
När vi äntligen kom ut på fikarast så sa några av mina kollegor till mig: Det är bra Stina, hon har varit en besserwiesser ända sen hon kom hit. Hon har behövt sättas på plats, jag hejar på dig!
Tisdagstema:Höst
Kommande (hektiska?) veckan
Såhär ser min kommande vecka ut,den är lite mer hektisk och rörig än vanligt....
Måndag: Jobba till 17, möte på eftermiddagen, plocka å kanske träna
Tisdag: Studiedag till 16, dvs sitta stilla och lyssna hela dagen. Kanske simma på morgonen, tvätta på kvällen
Onsdag: Min korta dag! Kanske får besök av mamma, pappa, farmor och mormor.
Torsdag: Studiebesök på förmiddagen, planering på eftermiddagen. Träna?
Fredag: Slutar tidigt!!! Träning, softande och ha det skönt
Lördag: Träna, gå på stan och gå på inflyttningsfest
Söndag: Ta det lugnt....
Tvivel
Lars Winnerbäck
Sol på burk
Veckans felsägning
Så farligt var det inte.
När jag kommer innanför dörren på jobbet får lilla F. syn på mig, lyser upp som en sol och kommer springande för att ge mig en stor kram. Hur kan man fortsätta sura då? Min fisk levde också när jag kom hem och simmade så harmoniskt så.
Däremot kan man väl säga att tågresan hem inte blev som planerad. Jag och två av kusinerna satte oss på tåget som gick vid 17.35 och skulle vara framme i Gamleby där pappa skulle hämta oss klockan 19. Men efter växelfel, signalfel, söderkörd växel så vi inte kom någonstans, inringning av buss som inte dök upp så slutade det med att vi kom till Gamleby 21.45! 2.45 timmar senare än vad vi skulle! Men på något sätt så var det inte så farligt. Vi var ju några stycken så vi hade sällskap av varandra och vi hade ju inte någon direkt tid att passa. Dessutom blev det efter ett tag en ganska trevlig stämning på tåget, vi spelade hänga gubbe med en kille från Åtvidaberg.
Nu är det snart dags att åka tillbaka till Linköping efter en helg med softa morgnar, sköna skogspromenader, samtal med mamma, kräftskiva med släkten och inga måsten. Det gör under för själen, imorgon börjar en ny arbetsvecka...
Jävla dag
Jag har skaffat sambo!
Tjejen i djurbutiken sa att man egentligen ska ha ett akvarium igång i en vecka innan man släpper i fisken, och det har ju inte jag precis....Men jag bestämde mig för att ge det ett försök ändå och nu håller jag tummarna för att min lilla Guppyhane ska klara förflyttningen med livet i behåll... Jag har åtminstone fixat till hans nya hem så fint så fint nu innan han ska flytta in och just nu ligger han och simmar i sin lilla påse innuti akvariet.
Samtidigt som jag är så glad över min nya sambo så försöker jag febrilt att INTE tänka på "Hitta Nemo", att fiskar också har känslor... För i så fall har jag just tagit honom från sina vänner till ett liv i ensamhet och det känns ju inte så bra. Men jag lovar att jag ska ge honom massor massor med kärlek, min nya lilla sambo!
Hjärtat blöder...
Idag kom nämligen en av våra gullungar och har inte ätit någon frukost för att de inte har någon mat hemma och inte har råd att köpa någon heller. Jag har så svårt att förstå det på ett sätt, under min uppväxt existerade inte ens tanken att man inte skulle få någon mat!
Då börjar också tanken växa fram, tänk om det inte är första gången? Tänk om han inte är ett barn som älskar att äta frukt, utan han äter så mycket av den av den enkla anledningen att han inte fått någon mat? Tänk om han inte fick någon mat igår kväll heller och fick gå och lägga sig hungrig?
Hjärtat blöder för stackarn, man ger honom lite extra uppmärksamhet och gör en notering i huvudet om att tacka mina föräldrar för att jag aldrig behövde gå hungrig...
Det känns bara bra
Men istället är jag bara glad och upplyft av att ha haft så trevligt!
Att träffa mina flickor var verkligen underbart, och de kommer ju hit om bara 5 veckor och hälsar på. Att städa ur lägenheten var inte heller så farligt, utan saker känns den inte som min längre och eftersom jag inte bott där på så länge nu var det inte sentimentalt att överge den.
Visserligen så inser man lite vad man saknar, men inte så det gör ont. Jag börjar inse att det är såhär det ska se ut nu, och jag accepterar att det är så. Så istället för att sörja att helgen var slut så skuttade jag hem från stationen idag, jätteglad över att ha fått träffa så många i helgen och för att ha haft så mysigt och kul.
Nu har jag hämtat lite kraft inför veckan, ni betyder så mycket för mig!
Hur bra som helst.
Mycket trevlig födelsedagsfest i fredags med trevliga personer, och nu är det konstaterat, jag är surast, haha! På Stallarna var det också trevligare än någonsin faktiskt, och som en stor bonus var både Stina och Jonas där! Vaknade på lördagen utan någon som helst bakfylla vilket var lite lustigt med tanke på att jag var ganska packad kvällen innan... Kanske var det den där hamburgaren och räksalladen (tack Jonas för den) som gjorde susen?
Dagen inleddes med segande å mys med gullet och sedan gick vi på brunch på Sivans med Josse, Mira, Simon, Stolpen och Anna- Carin mfl. Det är faktiskt grymt underskattat med brunch ihop. Man umgås och diskuterar gårdagen, äter gott och har det gött!
Efter brunchen var det dags för det oundvikliga, flyttstäd av min gamla lägenhet. Men tack vare mina änglar, Henke, Josse och Mira gick det ganska fort. Tack! När man är flera som hjälps åt så är det faktiskt inte heller så himla tråkigt att städa! (Josse och Mira borde för övrigt bli nya programledarna för Rent hus, de är helt faschinerade av smuts, haha) När vi gjort det var vi värda pizza och sedan var tanken att Henke och jag skulle ta det lugnt, se på film och mysa, men så blev det inte. Istället satte vi igång med projektet att flytta runt alla hans saker i nya lägenheten för att se vad som skulle bli bäst. Som vi bar och flyttade, men det blev så bra! En erövrad tvbänk från korridoren och ett skrivbord från Josse gjorde susen!
Idag gick vi upp tidigt och fixade det sista med flyttstädet och sedan skruvade vi sönder Henkes gamla skrivbord och baxade ner det och andra saker i hans förråd. Klockan 14 var det dags för fika med flickorna, mysigt att bara sitta och prata. Helt plötsligt var klockan 16 och det var dags att gå "hem" (till Henke) för bussen gick kl 16.34.
Helgen har liksom gått fort och långsamt på en gång. Helt plötsligt var det söndag kväll, men jag har också hunnit med väldigt mycket på bara ett par dagar. Som sagt, helgen var hur bra som helst.
Jag undrar inte
Alla tolv barnen var där, två av dem håller på att skolas in så det är två föräldrar med som man ska ta hänsyn till och så ska man speciellt rikta sin uppmärksamhet på det barn man ska skola in. Bara att få plats vid matbordet var ett projekt idag!
12 ungar ska förses med mat, kläs på, bytas blöjor på, ska sitta ner i samlingen och så ska de helst inte mörda varandra heller. Vissa dagar undrar man vad man håller på med, vad har jag valt för yrke?
Men när en trött unge gosar in sitt ansikte i halsgropen och slår armarna om en,
när en unge är så intresserad av den där borrmaskinen men samtidigt lite rädd och står och håller om ens ben som den största trösten i världen,
när en unge lyser upp som en sol när hon kommer in genom ytterdörren och får syn på en,
när en unge kommer och tar tag i ens hand och vill visa en något,
när en unge ropar ens namn för att säga något,
när en unge sitter och flirtar med en tvärs över rummet,
när en unge kommer springande in i ens famn och ger en jordens kram,
då undrar man inte längre.
Blandade känslor
I övermorgon åker jag äntligen till Växjö! Väskan står på glänt och har börjat fyllas med diverse saker och paket, (de dyra) biljetterna är bokade och uthämtade och jag har till och med tagit en timma ledigt från jobbet på fredag för att komma med ett tidigare tåg. Men det är med blandade känslor jag åker. Det ska bli underbart mysigt å träffa mina töser å gullet å alla andra man inte sett på ett tag. Ändå känns det lite jobbigt. Anledningen till det är som jag sa till Jonas: Nu har jag hunnit bo in mig lite här och jag börjar trivas riktigt bra. Jag har försökt bygga upp mitt nya liv istället för att sörja mitt gamla. På något sätt har jag lyckats skjuta Växjölivet långt bak i huvudet, skulle bli så jobbigt om man bara gick runt och tänkte på det hela tiden. Problemet är dock att den här resan kommer att medföra att allt bubblar upp igen och jag kommer att börja inse vad det är jag saknar. Det kommer i sin tur innebära att det kommer bli skitjobbigt att åka tillbaka hit på söndag. Så antagligen kommer den här helgen som jag ser så mycket fram emot att innebära att jag mår piss de kommande veckorna, det innebär sannerligen blandade känslor...
En liten lunchuppdatering
Usch vad jag har drömt konstigt inatt, först var jag alldeles stressad för jag skulle med ett tåg och jag visste inte när det gick och inte vad klockan var. Sen körde jag på en tant med bilen så att det sprutade blod och jag vaknade med ett ryck med den där "brännande" känslan i kroppen som man får då man blir riktigt rädd. Så när klockan ringde imorse var det lite av en befrielse, jag ville inte sova mer då. Det blev istället en morgonpromenad innan jobbet och lite småplock. Min andra inskolning har börjat idag, han verkar vara en cool liten kille så de ska nog bli lugnt. Stort plus för att både han och pappa pratar svenska också, det underlättar en hel del kan jag säga. Jag har ju glömt att skriva att helgen blev väldigt lyckad. Riktigt trevligt sällskap och tiden gick sakta för en gång skull! Ska försöka vara med på tisdagstemat idag om nätet behagar fungera ikväll. Det var en liten uppdatering det.