Varje morgon och eftermiddag cyklar jag i 20-25 minuter till/från jobbet. Min lägenhet och mitt jobb ligger ungefär på motsatta sidor av stan. Det tycker jag är bra! Det är tack vara den cyklingen som jag inte blir tjock som en köttbulle såna här veckor när jag varken hinner eller orkar träna och äta bra. Om jag tycker det är bra i december när snön yr och det är 15 minusgrader när jag ska iväg till jobbet kl 5.30 på morgonen låter jag dock vara osagt.
Det faktum att jag använder cykelhjälm 99% av cykelturerna är något som vi diskuterat lite i kamratkretsen. Som Josse sa:" Jag tycker det är jättebra med cykelhjälm, men jag skulle aldrig använda det här på Campus". Varför är man egentligen så fånig att man tycker det är töntigt med cykelhjälm? När jag var yngre hade vi ett klistermärke som vi fått någonstans där slogan löd: "Folk med hjärna använder hjälm". Det tycker jag säger ganska mycket. Jag känner mig absolut inte som världens coolaste i min cykelhjälm och håret ser ju nästan alltid ut som skrutt när jag kommer fram. Men jag resonerar så att hellre är jag lite ful i håret och känner mig töntig 40 minuter om dagen än att jag blir hjärnskadad resten av livet. Tänk så jävla bitter jag skulle vara om det verkligen hände något, att jag blev påkörd eller så, så att jag verkligen blev allvarligt skadad, om hjälmen hade tagit hela smällen, och så hade jag ingen på mig. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv då! Så av den anledningen har jag även reflexväst på mig när jag cyklar hem i mörkret på kvällarna nu, nej tack, jag vill inte bli överkörd av en bil som inte ser mig.
Det jag dock förundras är över alla dessa människor man möter på cykel i mörkret som varken har hjälmar, reflexer eller lysen! Märker de inte själva hur dåligt andra syns som inte har det? Eller tror de kanske att de är självlysande och odödliga? Eller har de kanske en dödsönskan? Jag vill i alla fall varken dö eller bli skadad och för den sakens skull ser jag gärna ut som en tönt 40 minuter om dagen.

Jag vet, förlåt!
Jag har varit jättedålig på att uppdatera den här veckan, men det har varit en väldigt häktisk vecka!
Jag planerade ju att dra på mig en lite bacill den här veckan, men det misslyckades ju (jag skulle ha hånglat med dig Josse!). Så denna veckan har jag varit på personalmöten, föräldramöten, gått långpromenad med Lena, varit hos gynekolgen, tvättat, städat,varit på massage,  you name it! Igår var jag så trött att jag stupade isäng vid 21.15 å somnade på minuten efter att jag pratat klart med Henke vid 21.30. Så det har varit mycket denna veckan, träning och matlagning har hamnat långt ner på listan. Men så är det, och imorrn är det fredag! Nu hägrar en lugn och rofylld helg hemma i skogen...

En liten bild från Sivans i lördags, hämtad från Växjöpuls.

Jag är så trött på resestrul.
I fredags hade jag förväntat mig  att bli försenad, eftersom det ryktades om snöstorm och allt. Till min förvåning blev det dock bara 10 min sent från Linköping. Sådant brukar de köra ifatt, tänkte jag. Men icke. När vi började närma oss Alvesta var vi ännu mer sena, och jag hade bara 10 min på mig innan mitt anslutningståg gick. De ropade då ut i högtalarna att tåget till Växjö skulle vänta in, gud va skönt tänkte jag. Tills de ändrade sig. Tåget skulle visst inte alls vänta in och jag missade det med 4 minuter. De 4 minuterna gjorde så jag fick vänta i 50 minuteri Alvesta för en tågresa som tar 10 minuter.Så jävla sur jag var!
Igår skulle jag ju ta mig tillbaka till Växjö igen och min Swebusexpressbuss gick kl 16.40. Jag funderade på om jag skulle ta bussen som gick till stationen vid 16 eller den vid 16.18. Jag bestämde mig för 16.18 eftersom bussresan bara tar 10 minuter, så det ska man ju hinna. Man ska ja, om inte bussen är försenad. Bussen var försenad. När vi kom fram till stationen var jag beredd att tokrusa mot bussen för att hålla den kvar när Henke kom med väskorna efter, den kunde ju faktiskt vara någon minut sen. Men den var inte någon minut sen och jag hann lagom se bussen åka iväg när jag kom springande. Jahopp. Vad skulle jag göra nu? Jag var ju tvungen att ta mig till Linköping och var inte säker på att det skulle finnas några tågbiljetter eftersom det var söndagen på höstlovet när alla vill åka. Tur i oturen fanns det en biljett kl 19.07 för 450 kr. Det var bara att ta den. Jag orkade inte ens bli sur, vad gör det om hundra år? Som tur var så var ju Henke med mig så vi gick en promenad och fikade på mcdonalds. Sen hann jag läsa i min bok till jobbet med efter att han åkt hem. Jag anlände också till Linköping vid samma tid som jag skulle ha gjort med bussen så det var ingen fara på taket. Men nu har det strulat oftare än det har funkat, så man får väl bara vänja sig...

Det är så konstigt att allt alltid ska komma på samma gång!
Förra helgen skulle jag ju ut med Marie, då blev jag bjuden på fest i Söderköping.
Denna helgen ska jag till Växjö, då blev jag bjuden på badtunna och fest i Västervik.
Men hur många helger har man inte haft då man inte haft något planerat,  och då är det inte en jäkel som vill bjuda en på något!
Likadant är det med killar.
När man är singel så är det vissa perioder rena öknen.
Men så fort man skaffar pojkvän så dyker de upp som flugor kring koskit.
Så jädra typiskt är det och jag blir så sur!
Jag hade jättegärna badat i tunna med grabbarna grus i helgen, men varför måste det vara just en sådan helg som jag redan har något så definitivt planerat???
Därför kanske jag ska börja låtsas nu att jag har en riktigt seriös plan för nyårsafton, som inte går att ändra på. Då kanske det börjar trilla in inbjudningar bara för det, och då kan jag välja och vraka!

Se där se där! En ny design på bloggen igen. Ganska nöjd med resultatet även om det är långt ifrån fulländat. Åtminstone tillräckligt nöjd för att behålla den ett tag tills jag kommer på något bättre. Väldigt Stinig är den i alla fall!

Nästa vecka blir seg med jobbet!
Måndag jobbar jag till 17
Tisdag jobbar jag till 17,sen personalmöte 17.30-20 (missar min kurs)
Onsdag slutar jag tack och lov tidigt
Torsdag jobbar jag till 15.30, sen föräldramöte mellan 16-18
Fredag jobbar jag till 17 igen...

Jag tänkte nu att jag skulle få mig en liten bakterie i helgen som bryter ut på måndag eftermiddag. En bakterie som gör att man får lite feber, då kan man ju inte gå och jobba. Men som ändå är så liten att man mår ganska bra efter att ha stoppat i sig ett par alvedon. Då kunde jag ligga och titta på film i flera dagar och bara vara och slippa p-möte och föräldramöte. "Oj oj, blev jag sjuk, vilken otur". Sen kan jag vara lagom frisk att jobba på fredag igen, och till helgen skulle jag må helt bra! Så varsågoda och smitta mig med en liten bakterie i helgen, men bara en liten, och den får inte bryta ut innan måndag eftermiddag!

Dagens ord är ett som Henke och jag skapade idag.
Umgosande
Visst är det ett bra ord!?

Jaha, här sitter jag ock klockan är 5.45... Men jag har redan hunnit betala min hyra, föra över pengar till mitt visskortskonto, äta frukost, klä på mig och bädda sängen. Ska cykla till jobbet alldeles snart, efter att jag borstat tänderna. Det är -0.6 ute idag, så varmt lär det ju inte bli, burr!!! Öppnar ju idag men första barnet kommer inte förrän kl 7 så de e gött. Jag älskar min tidiga dag, kanske inte så mycket för att man måste gå upp så tidigt, men för att man slutar klockan 13! Idag blir det gymmet och eventuellt en sväng på stan, jag är lite sugen på att spendera lite av min lön som jag fick igår på nya underkläder, jag älskar att handla underkläder! (Så många bhar har jag faktiskt inte Josse...) Hoppas ni får en bra dag mina vänner, det planerar jag att ha!

Nu efter ett litet uppehåll kommer jag äntligen här i tisdagstemat igen. Grå tyckte jag var ett ganska tråkigt tema men när jag började leta i alla mina mappar så hittade jag den här bilden. Jag har alltid tyckt den är grym och nu får jag en perfekt chans att visa upp den, så här kommer min gråa bild.

Jag tycker inte om en massa tramshumor där man plockar billiga poäng på massa... ja, trams!
Nej, bra humor för mig är humor med finess.
Någon som har finess i sin humor är Magnus Betnér.
I höstas var ju Henke och jag nere i Malmö och såg Inget är heligt, vilken var helt suverän.
Jag har ett tag nu tyckt att jag gör alldeles för lite roliga saker för de pengar som jag faktiskt tjänar nuförtiden. Att jag inte har så mycket att se fram emot. Så idag loggade jag in på ticnet, bara som ett spontant infall, och sökte på Magnus Betnér. Hans nya turné heter Tal till nationen, och det visade sig att den kommer till Linköping! Men det var på en onsdag, vilket inte passar så bra om Henke ska kunna följa med. Men, fredagen den 21 november kommer han till Norrköping och fyller Louis de Geer hallen! Det bästa var, att det fanns biljetter kvar. Usla platser, men man behöver ju faktiskt bara höra honom. Så efter en del klurande på om vi skulle få ihop det den fredagen så bestämde vi oss. Nu är biljetterna bokade! Det ska bli så grymt! Jag måste bli bättre på att få såna här spontana infall oftare!

Idag gjorde jag testet, testet att se om jag kunde springa lika bra som jag kunde förra gången då jag blev helt impad av mig själv. Mitt i middagslagandet kom jag på att det vore ju smartare om jag sprang innan jag åt mat, så när maten var klar ställde jag den till sidan och stack ut på rundan.
Resultatet?
Det gick skitbra den här gången också! Jag sprang exakt samma runda som jag gick igår, då gick jag den på 1 timma, idag sprang jag den på en halvtimma. Bra för att vara jag.
Därmed kan jag nästan konstatera att min grundkondition har blivit bättre. Jag vet i fan hur det gick till, som han sa, men bättre är den. Och hur gött är det inte att helt plötsligt ha bättre kondition utan att man ens ansträngt sig för det?

Jag antar att ni inte känner igen er i min bakgrund kära läsare. Jag känner lite att det är dags för en förändring här på bloggen så framöver får ni vara beredda på att det kanske inte ser likadant ut från en dag till en annan. Nu när jag går på min photoshopkurs också så ska jag väl i attan kunna fixa till mig en snygg header med... Den som lever får se.

Veckan som idag är slut har varit väldigt slö vad det gäller träning och nyttighet.
Men nu jävlar i min lilla låda (varför i hela fridens namn säger man så egentligen??) så ska jag komma igång igen.
Nu har jag verkligen planerat vad jag ska äta i veckan och vilka dagar jag ska träna vad. På så sätt blir det inte alls lika mycket "äh, jag orkar inte hitta på nåt till middag så jag tar en macka", eller "jag pallar nog inte gå och träna". Nu har jag redan förberett det och till och med bokat in mig på ett pass i "bodytoning"  på torsdag (om jag nu kan gå för jag kom på att vi ska fira en kollega på jobbet den dagen, men jag får väl se om jag hänger med). Dessutom har jag bokat en tågbiljett till Växjö till på fredag (ska bli så roligt!) och bjudit in Marie till middag hos mig på tisdag.
Känner faktiskt inte någon söndagsångest alls, helgen har varit ganska lång och väldigt skön. (Och väldigt rolig när vi dansade järnet igår). Så imorrn är det måndag igen (och lönen kommer, tjoho!), låt veckan komma, jag är beredd.

Ibland klagar jag på min pojk.
Han gör inte det, inte det och inte det. Och så gör han det också,som jag inte gillar.
Men ibland blir jag påminnd om hur lyckligt lottad jag är. När jag pratar med vänner vars pojkvänner verkligen har seriösa problem. Där förhållandet blir lite av en strid.
Då tänker jag på vilken tur jag har som har en pojkvän vars största problem är att han är lite hypokondrisk och har svårt för att planera.
Jag är lyckligt lottad jag, som inte har större saker att klaga på.
Tack för det min kära!

Jag måste bara berätta en rolig sak som Lena (min kompis som bor hos mig i helgen) var med om igår.
Hon var nere på stationen här i Linköping när det plötsligt kommer fram en kille och säger: "Hej Lena!"
Lena blev väldigt konfunderad, vem farao är killen? Hon svarar väl lite trevande "hej" men ser nog väldigt fundersam ut för killen frågar "mår du bra?". Jodå, hon mår bra, men vem fasiken är det som står framför henne? Till saken hör att Lena inte bor här i staden utan bara är här i några veckor. Killen börjar nog ana att hon är lite förvånad så han säger: "känner du inte igen mig? Det är ju Jonathan, på media." Lena börjar därmed processa alla som hon någonsin träffat som hette Jonathan och alla som hon känner som skulle kunna jobba med något inom media. Men icke, hon kan inte komma på vem det är. Killen börjar nu bli lite osäker och säger sedan " för det är väl Lena (och något efternamn som börjar på R). Men Lena heter inte något på R, hon heter Jonsson.
Det visar sig alltså att killen Jonathan har sett fel och trott att han hälsar på någon han känner, som tydligen är väldigt väldigt lik Lena. Frågan är bara, hur stora är oddsen att den person han känner och den han tar fel, båda heter Lena???

Linköping är Sveriges femte största stad om ni inte visste det.
Att Stockholm, Göteborg och Malmö ligger överst på listan, det tillhör ju allmänbildningen att veta.
Men vet ni vilken som är Sveriges fjärde största stad?
2006 var det Helsingborg.
Nu är det Uppsala.
Så nu vet ni det, om ni inte visste det innan.



Här är min nya hemstad, i ljus.

När blir man egentligen vuxen? Det är en fråga jag ställt mig på sista tiden, för jag känner mig någonstans lite på gränsen på något sätt. Vad är definitionen på att vara vuxen? Jag går in och söker på Wikipedia och får följande svar:

Begreppet vuxen innebär att en person är gammal nog att klara sig utan stöd från föräldrar eller andra vårdnadshavare. I västerländska samhällen brukar denna ålder anses vara uppnådd vid mellan 18 och 21 års ålder, vilket också brukar kallas myndighetsålder. I vissa kulturer går gränsen vid yngre år, och är i vissa fall synonym med termen könsmogen.

Det svaret gör mig dock inte klokare alls. "Gammal nog att klara sig utan stöd från föräldrar", vilket stöd? Beroende på vad man menar med stöd så har jag antingen varit vuxen från jag började gymnasiet, eftersom jag flyttade hemifrån då, eller så kommer jag aldrig bli vuxen eftersom stödet från sina föräldrar är något man alltid kommer att behöva.
Anledningen till att jag börjat fundera över begreppet är den att jag som sagt känner mig någonstans mittemellan. Nästa år fyller jag 25, då är man väl ändå vuxen eller? Ibland känner jag mig lätt redo att skaffa hus, barn, bil och hund, medan jag ibland bara vill ha det sådär skönt obekymrat som man hade det där på gymnasiet (fast man visste inte om det då).

Nästa tanke är om vuxenheten har med åldern eller beteendet att göra? Jag känner mig exempelvis mycket mera vuxen sedan jag började jobba, men inte kan det bero på den där åldersskillnaden på 7 månader då jag fortfarande var student. Nej det måste ju bero på hur man har det i tillvaron, eller? Eller beror det kanske på hur vuxen man känner sig?
Blir man vuxen när man skaffar barn, även om man är 15 år? Eller blir man vuxen när man skaffar hus? Eller när man börjar jobba? Eller när man kan ta ansvar för sig själv? I så fall kommer vissa människor aldrig att leva upp till definitionen "vuxen".

Kanske handlar det lite om en liten liten blivande 25årskris från min sida.
Jag har en fullföljd utbildning, jag har ett fast jobb, jag funderar på saker som har med jobbet att göra och pensionssparande. Jag har en liten vilja att skaffa barn inom de närmaste 7 åren, om man fick önska. Jag vill gärna köpa mig en bil snart när jag börjar att få råd, och att supa skallen av sig känns inte längre så lockande. Även mina kompisar börjar skaffa sambos, få fasta jobb och flytta ut från campus.
Med de argumenten skulle jag definiera mig själv som vuxen. Men jag tror inte att jag vill vara det. Kanske är det därför jag desperat försöker hitta någon liten sak som gör att jag inte ses som vuxen. Är man vuxen så känns det på något sätt lite definitivt och tråkigt på något sätt. Jag vet inte. Kanske är det en blivande 25års kris. Kanske är jag vuxen.

Den här veckan känner jag mig på något sätt lite omotiverad. Pallar inte träna, är godissugen, fixar nästan inget hemma. Jag vill bara vara och titta på tv och softa när jag kommer hem om dagarna. Men man måste väl ha såna veckor också antar jag. Jag känner mig iaf inte stressad, och det är ju bra åtminstone!