Julfest.
Vi började kvällen med chokladprovning.
Det passade mig utmärkt eftersom jag älskar choklad, aldrig varit på cholkadprovning innan och länge har velat prova. Häftigt att få smaka lite "riktig" choklad som känns lyxig. Det kommer garanterat att bli mer av den lyxiga varan i framtiden, en investering i själen liksom.
Efter chokladen fick vi god middag och efter det körde vi en variant av julklappshazard med tema smak. Jag fick torkade jordgubbar och ett par små chokladtomtar, ska bli spännande att smaka jordgubbarna.
Vid 23 kom vi på att det kanske var dags att dra sig neråt stan för vi som ville det och tillslut var vi sex kollegor som hamnade på Harrys. Vilken skillnad det är att vistas på Harrys en fredag mot en lördag! Anna Book var där med några snubbar och sjöng hits för ett halvfullt Harrys, även om jag ville det så fick jag känslan av att det hela var lite patetiskt. 40-åringar som sitter aspackade i ett hörn eller sitter med sina väninnor och gråter.
Men vi hade riktigt trevligt och framåt 2 tiden fick vi skjuts hem av en av kollegornas sambo.
Såna här kvällar känns väldigt viktiga på något sätt.
Alla börjar bli en aning slutkörda nu, man går på sparlåga och väntar på att det ska bli jul. Nu får man en chans att sätta sig ner, prata utan att bli avbruten och man kan prata annat än jobb även om det blir en hel del av den varan också. Man får skratta tillsammans och man får bara vara. Vi har dessutom en väldigt bra stämning i vårt hus, och jag är så tacksam över att jag jobbar där jag jobbar.
En riktigt trevlig kväll, nu är det bara ett par veckor kvar innan jul...
Soffan, för de få intresserade.
Jag är väldigt nöjd.
Blev först lite besviken för den var mycket grundare att sitta i än vad jag hade trott den skulle vara. Men den kommer att forma till sig när man fått sitta in den lite.
Det är ju en Ikeasoffa så den är ju inte särskilt fancy sådär, men det är några punkter som gör att jag gillar den:
-Utbytbara/tvättbara överdrag! Jag är världens spillmaja och spiller hela tiden, så en soffa som inte går att tvätta är nästan otänkbart för mig. Dessutom gillar jag att man kan byta ut den där man tröttnat på färgen efter ett tag sådär.
-Formen. Som sagt, det är Ikea och inte någon designerrevolution men jag gillar formen. En soffa hos mig får inte vara för "modern" för då passar den inte alls in i min stil.
-Fotpallen. Helt klart det bästa av allt. Det går att förvara saker i den och med den till blir det som en divan. I hörnet vid divanen och soffan kryper jag upp under lampan och sitter och läser. Det har blivit mitt nya myshörn!
Dessutom känns rummet lite mer möblerat nu tycker jag, och jag är nöjd med resultatet! Så för dig som orkar ta dig igenom allt dravlet så kommer nu bilderna.
Det här är nog dessutom de första bilderna som publicerats här som visar på lägenheten mer i helhet. Jag gillar förresten mina (ganska) nya lila gardiner!
Senhöstdvala.
Det hela blir en ond spiral, har jag ont i halsen vill jag inte träna, vilket leder till att jag får spänningshuvudvärk ifrån rygg och axlar, för att jag inte tränar. Bingo! Så imorgon bitti får jag nog skita i halsontet och gå och simma i alla fall, även om jag helst vill ligga kvar i sängen. Jag har en totalt omotiverad period just nu, och jag blir så trött på mig själv.
Orkar inte träna, orkar inte laga mat, orkar inte anstränga mig. Orkar inte höra av mig till folk, orkar inte engagera mig på jobbet, orkar inte vara hurtig. Orkar inte ens göra saker jag gillar!
Orkar inte med mig själv. Tiden bara går.
Jag skulle behöva en slägga som slog ner i huvudet på mig för att vakna upp ur någon sorts senhöstdvala. Det känns som att jag liksom bara går och väntar på att något ska hända.
Har jag sagt att jag längtar efter jullovet?
Fira första advent.
Anledningen till att det blev så tidigt var att vi inte vet om vi kommer att kunna ses allihopa någon mer gång innan jul. Vi är inte såna där att vi måste vänta till julafton för att öppna paketen utan vi öppnade direkt. Jag tror inte att jag någonsin fått en present av dem som jag inte gillat, de känner verkligen mig och vet vad jag vill ha.
Den här gången fick jag en liten prenumeration på 3 nummer av en fototidning!
Alldeles lysande! Sådant som man inte vill lägga pengar på själv men som kommer bli kanonkul att få.
Tack gullungar!
För mig spelar det sällan någon roll vad saker har kostat, bara det finns en tanke bakom. Jag får mycket hellre en billig present som någon verkligen tänkt till på än en där man bara köpt något för att man ska handla. Så jag blev jätteglad för tändsticksasken för 15 kr som Henke köpte till mig i helgen.
Julkortet (som Mira gjort, hon är grym på att scrappa) med presentkortet. I bakgrunden står de nya fina julburkarna jag hittade på Panduro. Jag vet inte hur det kommer sig, men jag är en sucker för burkar!
Titta vilken fin liten tändsticksask! En mer "Stinig" sådan går knappast att hitta...
Klaga lite.
Men men, annars är det väl bra...
Man ska ju vara glad att man har ett jobb i dagens samhälle!
Imorrn slutar jag tidigt också, och på kvällen blir det lussekattefika med kära kusinen och Bonde söker fru till det. På torsdag har vi kvalitetsdag (dvs inte några barn!) På fredag stundar julfest med jobbet och sen är hela helgen helt öppen, ska gå runt å pyssla å mysa! Jag har det ganska bra,egentligen, men man måste få klaga lite.
Gummiboll.
Helgen har varit lugn och mysig. En sväng på stan, lussebullebak, tvtittande och fika med mina sötaste flickor. Dessutom har den varit längre än vanligt då snälla kollegan ställde upp med kort varsel att byta tid med mig så jag kunde åka hem idag på morgonen istället.
Så kl 5.40 gick bussen från campus, 6.14 gick första tåget mot Alvesta och efter byte var jag framme i Linköping 7.58. Då åkte jag direkt till jobbet och sedan jobbade jag till 17.
Jag har varit ganska trött och inte haft något tålamod, kollegorna har känt likadant och barnen var tjurigare än vanligt. Det ska planeras hit, göras inköp dit, läggas iordning på tider hitan och man ska kompromissa ditan. Vi har barn som mår dåligt och det är så hjärtskärande att man inte kan hjälpa dem!
Jag gillar mitt jobb men ibland vill jag bara stå vid ett löpande band där mitt största bekymmer är om det fattas en mutter eller inte. Så när jag kom hem idag kändes huvudet som en tjugo kilos gummiboll. Jag ville bara sätta mig i soffan och glo och gråta.
Men jag tog tag i mig själv och lagade mat, plockade fram lite adventspynt, gick en promenad med kära kusinen och pratade av mig. Sen var det bra. Jag har packat upp och gått runt här hemma och myst med tända ljus och julmusik. Ätit upp min sista muffins och hoppas halsontet och huvudvärken går över tills imorrn.
Pik.
En riktigt bra pik må jag säga.
Fem poäng till honom.
Men hämnden är ljuv...
Kupé.
Satt och funderade på igår hur många timmar av mitt liv jag kan ha spenderat på en station eller ett tåg. Bestämde mig dock för att jag inte vill veta, det skulle nog ge mig ångest att veta att det var så mycket tid av mitt liv.
Men trots att jag åkt så mycket tåg så har jag faktiskt aldrig åkt i kupé!
Det fick jag göra igår och det gjorde den annars så vanliga resan till Växjö lite mer spännande, haha. Känslan blir ganska annorlunda mot att åka vanligt x2000, en lugnare och skönare upplevelse liksom. Sitta där i sin lilla kupé tillsammans med tre andra personer, kunna sträcka ut sina ben ordentligt, inte ha en massa folk som springer förbi hela tiden, eller en massa ungar som låter ifrån andra sidan av vagnen. Kändes lite som man gick bakåt i tiden och man fick en gammaldags känsla, riktigt mysigt var det.
Jag ångrade dock som sjutton att jag inte hade korvmackor med mig. Varför? För att kunna göra som Lotta såklart!
Vinterljus.
Här kommer bilderna ifrån gårdagens fotande av Vinterljus.
Jag är faktiskt riktigt nöjd!
Här har ni Tobbes bilder också så kan ni jämföra,
många är lika men många är olika.
Framförallt är jag nöjd för att jag börjar bli bättre på bildkompositionen, jag har bara beskurit en enda av följande bilder, och det var enbart för att förstärka en effekt, inte för att det var konstig komposition. Vissa bilder hade kanske kunnat rätas upp en aning, men å andra sidan gillar jag när saker inte är helt raka. Dessutom ekar fotolärarens röst i huvudet "diagonaler gör en bra bild", det kanske har fastnat mer än jag anat?
(Ps, får jag inte en enda kommentar på de här blir jag nästan lite sur, haha)
I want to touch you...
En snopp är ungefär lika spännande som en näsa eller ett lillfinger, de sitter alla på kroppen.
Så igår lade lilla J handen på kollegans bröst och sa:
-Jag känner bara lite på dej!
Vad svarar man?
-Öhhh... Okej!?
Två nördar är trevligare än en.
Kl 18.10 igår mötte jag upp Tobias som jag gick fotokursen med, vi hade bestämt oss för gå runt och mörkerfota på Vinterljus. Vi konstaterade båda två att det är väldigt trevligt att umgås med någon som är lika nördig som en själv, haha.
Tiden går fort när man har roligt och kl 20.40, 2.5 timmar senare skiljdes vi åt igen för att åka hem och värma upp våra fingrar och tår. Fotosessionen resulterade i 71 bilder för min del, och jag är nöjd om ungefär 7 av dem är så pass bra att jag vill lägga dem på bloggen.(Det värsta med att bli bättre på fotandet är att man också blir mer kräsen. Så ju fler bilder man tar, desto färre blir man nöjd med, dålig cirkel liksom...)
Trodde jag kanske skulle hinna göra någonting med bilderna igår, men det hanns bara med en dusch, lite undanplockande och sedan stupade jag isäng vid 22.
Hoppas kunna få upp bilderna på bloggen ikväll, jag får sitta i min då nyinköpta soffa och pilla med det.
Hörs ikväll.
Pepparkaksbakning.
Sladden är återfunnen, den var hos kollegan som jag anade. Så nu har jag kunnat föra över helgens bilder från pepparkaksbakningen.
Jag har lekt med mitt andra objektiv den här gången, mitt fasta 50 mm utan autofokus. Sen har jag valt största möjliga bländare och kan där med få ett grymt kort skärpedjup.
Översättningen till svenska är att jag ställt in kameran så jag kan ta bilder där endast några få detaljer i bilden är skarpa och allt runtomkring är suddigt. Det tycker jag är riktigt snyggt, jag som älskar att ta närbilder.
Så varsågoda, pepparkaksbakning!
Håll munnen stängd.
Framförallt beror det på att jag snart ska ha mens, och dels beror det på att jag fortfarande inte är riktigt frisk å känner mig allmänt hängig.
Att jag dessutom är rastlös men samtidigt inte pallar hitta på något gör inte saken bättre.
Understimulerad men håglös och orkeslös.
Det allra jobbigaste humör man kan vara på.
Och så är vädret skit.
Känns som jag vill bita ifrån mot varannan sak folk säger, jag har inget tålamod och är lite tjutfärdig på samma gång.
Det ger verkligen ypperligt bra förutsättningar för studiedagen vi ska ha imorgon.
Verkligen jättebra.
Håll munnen stängd Stina.
Bit dig i tungan.
Håll munnen stängd.
Borta!
Något jag verkligen hatar är när jag inte hittar saker.
När jag letar och letar och inte begriper var det tagit vägen.
Jag blir galen!!!
Nu skulle jag sätta mig ner, föra över bilderna från kameran till datorn för att titta på dem och sedan publicera några av dem. Men så hittar jag inte den förbenade sladden mellan kamera och dator!
Den ligger bara inte där den ska, och jag får psykbryt.
Efter sökande till höger och vänster så finns det två alternativ:
Den följde med hem och blev kvar där, men det tror jag inte på.
Den följde med den portabla hårddisken när jag tog med den till min kollega för hon skulle få lägga över lite saker på den. Jag hoppas på det, men tror egentligen inte på det.
Var skulle jag placera mig om jag var en kamerasladd som ville jävlas med sin ägare?!
Lite överkörd men på bättringsväg.
-När jag inte uppenbart har feber har jag väldigt svårt att stanna hemma från jobbet med gott samvete.
- Om jag inte gick så visste jag att det skulle köra ihop sig på jobbet, vi är redan kort om personal och hade redan pusslat för att få ihop det.
-Det är dyrt att ta karrensdag, och ska man ha en så ska man inte ha den på en fredag för då kan man inte vara hemma någon dag efter den och då "tjänar" man inte på den.
-Jag visste att vi skulle ha lite barn, att jag skulle sitta på möte på förmiddagen och att jag inte hade en så lång dag.
Så jag gick dit på prov, om jag inte orkade så fick jag väl helt enkelt gå hem igen. Men det gick, även om det var på Ipren hela dagen och jag hade mina svackor.
Men idag känns det redan lite bättre, även om jag fortfarande känner mig lite överkörd. Att sitta hemma här i skogen, gå ut och gå i det fina vädret i den friska luften. Att inleda sin dag med att det inte är någon klocka som väcker en och att sitta i det varma köket med en kopp oboy och ring så spelar vi. Och i eftermiddag blir det pepparkaksbak med mamma. Det gör susen för själen och kroppen.
Melissa Horn, konserten.
Definitionen på en bra artist brukar för mig vara att denne sjunger lika bra i verkligheten som på skivan.
I så fall vet jag inte vad jag ska kalla Melissa Horn, för hon var helt fantastisk live.
Flera gånger om bättre live än på skivan.
Jag skulle kunna sitta och strö långa rader av superlativ. Men det skulle inte hjälpa, för ni skulle ändå inte förstå.
Under flera låtar satt jag med tårar i ögonen för det var så jävla vackert rent utsagt.
Ljud, stämning, känsla.
Jag känner mig lite omtöcknad, och kan inte nog tacka mig själv att jag tog tag i mig och gick ensam.
Innan jag går och lägger mig i mitt lilla vakuum så avslutar jag med att säga att om du gillar Melissa så måste du gå på en konsert med henne om du får chansen. För jag kan inte förklara hur magiskt det var.
Kyrkan i mina dagar.
Jag har gått en hel del i kyrkan i mina dagar.
Jag sjöng i kyrkans barnkör när jag var liten, jag gick i kyrkans barntimmar, jag är konfirmerad och min pappa sjunger i kyrkokören. Inte kan jag påstå att vi är en troende familj,men det har liksom varit en del av barndomen, att lyssna på pappa när han sjunger i kyrkan.
Så när vi var små mutade mamma oss med Emser och såna där små russinpaket för att vi skulle sitta stilla och tysta. Sen kunde man alltid underhålla sig med att stoppa fingrarna i hålen till ljushållarna på kyrkbänken. Det gjorde man tills man fastnade, fick lätt panik, slet bort fingret och så gjorde man inte det mer, den gången. Visst var kyrkan lite förenat med tristess, men nu förenar jag den med lugn.
Idag styrde jag stegen mot Linköpings domkyrka.
Anledningen till det var att jag ville se Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning Anhörig- på liv och död som visas där.
Om du inte har riktigt koll på dina fotografer kan jag berätta att hon är den fotograf som skapade den omtalade utställningen Ecce Homo på 90 talet där Jesus avbildas som homosexuell.
Jag har bestämt mig för att gå på fler fotoutställningar, man lär sig otroligt mycket av att titta på andras bilder. Jag gick två vändor, den första och bara tittade rent estetiskt, den andra för att kolla mer tekniskt. Det ser så enkelt ut! Men jag vet att det inte är det och det är imponerade vilka bilder man kan ta när man är riktigt duktig.
Men det var inte bara utställningen som imponerade, allra mest var det kyrkan. Jag steg in genom dörren efter att traskat genom halvdunklet under ett paraply i regnet. Det som möter mig är värme, mysljus och lugn.
Så vackert!
Eftersom det är en domkyrka är den riktigt stor och maffig. Det finns massvis med fina små saker i vrårna, samtidigt som en del är riktigt storslaget. Jag gick med stora ögon och bara tittade.
Jag frågade i informationen och det är fritt fram att fota hur man vill.
Där med föddes idén till ett av mina nästa fotoprojekt.
Kyrkan är ett alldeles utmärkt ställe att träna på. Svårt ljus på en allmän plats som ändå inte är så full med folk.
Jag har gått en del i kyrkan i mina dagar.
Nu kommer det att bli mer.
Med kameran i handen.
En av de vackraste bilderna på dagens utställning av Elisabeth Ohlson Wallin.
Det regnade idag.
"Det regnade idag, det finns en mening med det."
Melissa Horn
Ikväll är det Melissa Horns konsert som gäller!
Ska bli mysigt att krypa in där och lyssna, njuta och bara vara när regnet faller utanför.
Men först ska jag ner på stan, jag ska gå på en fotoutställning. Herre min ge vad kulturell jag är idag!
Vardag.
Jag har varit trött hela dagen, med lite lätt huvudvärk och ont i kroppen. Hoppas att det bara är en såndär dag jag brukar ha ibland för det här är verkligen inte rätt vecka att bli sjuk på.
Håller på och tvättar nu, och ska väl ta och sätta igång med maten. Mycket mer blir det inte gjort idag, tror jag ska krypa ner i soffan framför en film.
Sen är det ju snart dags att gå och lägga sig eftersom jag ska upp kl 4.30 imorrn bitti igen och öppna på jobbet. Min fjärde öppning på en vecka, fy farao vad underbart... Eller inte.
Mina foton som jag beställde i lördags förrförra veckan har fortfarande inte kommit. Ringde företaget idag i tron att nu måste de kommit bort på posten, på hemsidan säger man nämligen att de fixar bilderna på två-tre dagar. Men det hade visst blivit någon kö(?) så jag skulle vänta tills på torsdag och se så skulle de nog dyka upp.
Det kallar jag inte att hålla vad man lovar och därför säger jag nu till alla att aldrig beställa foton från Ifolor.
Nu blir det en Ipren, sätta på ugnen och ner och byta tvätt i maskin. Alla dagar kan inte vara inspirerande, idag är en sådan dag. Jag är inte bitter, bara liksom lite likgiltig och slö.
Imorgon är en ny dag.
Mörkerfota, med psyket i behåll?
Igår kväll när andra normala människor antingen satt med sin andra drink i handen eller kröp ner djupare i soffan med chipsskålen så drog gullet och jag på oss långkalsonger och gick ut för att mörkerfota. Japp, ibland undrar jag också om jag har psyket i behåll. Och ibland undrar jag om inte Henke är alldeles för snäll, för snäll och stöttande är han.
Att mörkerfota innebär att man fotar i mörker utan blixt, och för att lyckas med det krävs stativ.
Målet var inte alls att få helgrymma bilder, jag har inte lagt ner någon större tid på bildkompositionen.
Målet var att testa.
Testa vad stativet går för utomhus, testa att ta bilder i mörker, utan någon lärare med som ger en tips om inställningar. Testa långa slutartider, testa att fumla i mörkret med knapparna och att släpa runt på stativet i kylan. Jag insåg ett big mistake idag när jag förde över bilderna till datorn. Jag hade tydligen hjärnsläpp och gick runt och fotade med ISO 200 i mörker? Vad tänkte jag på? Fattar du inte vad jag menar med mitt ISO dravel så ta inte illa upp, det är jag som är nördig som vanligt. Men men, det är misstagen man lär sig av och nästa gång lär jag komma ihåg att ställa om ISO:n, några av bilderna blev helt okej ändå. Här kommer några.
Siluetter, frusna rörelser och skuggor.
Lite skräckfilmsvarning... Båthuset har ni sett i dagsljus på mitt fotomaraton. 
Att leka med ljusspår är barnsligt roligt!
Och så sist men inte minst.
Min stora starka man som skulle beskydda mig mot alla våldtäktsmän och tjuvar.
Ni ser väl så stor och farlig han ser ut, haha!
