Det ösregnar ute. Jag måste bort till Cloetta center för att gå på en föreläsning om barns hjärna till kl 21. Obligatoriskt för alla på jobbet. Yes, så jävla peppad jag känner mig...

Ni glömmer väl inte bort min andra blogg? Uppdateringen är lite sporadisk, men idag är jag ego.

På fredag ska Henke och jag ta buss/tåg från varsitt håll och mötas upp i Vimmerby. Där ska vi bli upphämtade och sedan bär det av till stora huset i stora skogen för att spendera hela helgen där tillsammans med min familj.
Vi ska gå skogspromenader och plocka blåbär å svamp, ha med oss matsäck. Vi ska fiska gäddor, plocka äpplen, fika i trädgårsmöblerna. Få lagad mat, ligga och läsa, gunga, se på fotboll (iaf Henke) och bara vara.
Helgen hägrar i slutet av veckan som en oas i en öken.
Tystnad, skog, mys och mina mest nära och kära.

Idag började helvetesveckan.
Den här veckan kommer fyra av våra "gamla" barn, de tre nya som vi började skola in förra veckan och de tre nya som vi ska börja skola in den här veckan.
Det betyder bara en sak:

Kaos.

Förmiddagen idag var kaotisk med hembesök, kopierande av papper, en unge som var skitförbannad på mig och tjöt tills han nästan kräktes, föräldrar som är dumma i huvudet, tre ungar som grät på en gång, saker överallt, försök att göra sig förstådd på alla möjliga språk och allmänt kaos. När jag gick på min rast efter maten och ringde till Henke var jag så trött så jag höll på att börja tjuta.
Och då var inte ens de nya inskolningarna där idag!

Som tur är har Madde på jobbet erbjudit sig att skriva en lapp till mig där det står "Jag heter Stina" när jag är för trött för att veta vad jag heter på fredag. På fredag kommer även Henke att komma och han har lovat mig kill på ryggen,jag har lovat honom att jag kommer å va helt slut.

Så jag försöker peppa mig själv. Vi har redan klarat av en dag, bara 4 kvar denna veckan. Klarar jag imorrn så är det nästan halva veckan som är förbi och jag slutar tidigt de andra tre dagarna.
Bit ihop, gilla läget, försök göra det bästa av situationen och försök tro på dig själv när du förklarar att det är värt det....

Jag brukar ha med mig min egen matlåda och äta på jobbet (det som är i den, inte lådan) eftersom jag inte gillar maten som serveras på förskolan. Det har funkat kanon, eftersom vi har många barn som äter vegetariskt så är barnen så vana vid att inte alla äter samma saker och det enda de gör ibland är att fråga vad jag äter.

Men nu har gubbarna som sitter på sina feta arslen och fattar viktiga beslut bestämt att från och med den 1 augusti är det förbjudet.
Nu ska vi nämligen äta pedagogisk lunch!
Jaha, tänker man då, det låter ju bra, vi äter samma mat som barnen och kommunen betalar maten. Men icke. Vi måste äta samma mat som barnen, men betala 20 kr per måltid! Visst finns alternativet att äta sin egen mat fortfarande kvar, men då måste man äta den på sin rast.

Eftersom det serveras fisk två gånger i veckan och jag äter inte fisk, så blir det med andra ord minst två dagar i veckan som jag inte kommer att vilja äta maten på jobbet. Dessutom blir det nästintill omöjligt för mig att äta GI, ska jag käka typ köttbullar å gurkstavar eller? Så därför kommer det att bli ofta som jag kommer att ha med min egen mat, jag vill ju inte betala för mat jag inte äter!

Kan någon, vem som helst, förklara för mig vad som är pedagogiskt med att jag ska sitta med tom tallrik medan barnen äter, för att sedan äta sedan de somnat? Kan någon förklara för mig vad som är pedagogiskt med att jag ska sitta där och tjata på barnen "ät nu lite mat" när jag inte äter en tugga själv?
Fy fasiken vad de här pedagogiska måltiderna kommer att bli pedagogiska!

Jag tycker det är trevligt när killar tar initiativ på krogen.
Jag är inte en såndär som snäser "jag har pojkvän" så fort en kille närmar sig. Även om jag har pojkvän är min åsikt snarare att det kan vara jättetrevligt att prata en stund, varför inte liksom. Men det jag inte gillar är folk som bara inte fattar vinken.
Som killen som Madde pratade med igår som bara inte förstod när det var dags att gå därifrån, där vi var tvugna att säga att vi skulle gå och kissa för att komma ifrån.
Eller killen i den rutiga skjortan (en av de vääääldigt många i rutig skjorta igår) som följde efter oss på dansgolvet. Som följde efter när vi flyttat oss 3 gånger och som vi inte blev av med förrän vi ställde oss i en hel hög med killar som en ring runt oss.
Inte heller tål jag folk som inte har någon respekt. Som killen som tydligen ställde sig och juckade bakom mig, eller han som plötsligt la händerna på mina höfter utan att jag visat honom någon som helst intresse.
Gå gärna fram och prata med mig, men gå när det börjar bli uppenbart att jag inte är intresserad.
Dansa gärna med mig, men följ inte efter mig när jag uppenbarligen går ifrån dig.
Och så viktigast,behandla mig med respekt och ta för satan inte i mig om jag inte gett dig blickar som säger att det är okej.
Jag lovar att göra detsamma mot dig.
Men vi hade jäkligt kul igår ändå!

Kommer ni ihåg att jag fick släpa mig runt när jag skulle jogga i måndags?
Idag var det inte så.
Idag gick det skitbra!!!
Redan från början gick det bra, det kändes aldrig segt att komma igång.
Och jag sprang och sprang och sprang.
Andningen var jämn och inte för ansträngd och benen gick av sig själva. Jag spurtade upp för en trappa två gånger och så ökade jag takten på hemvägen. När jag kom hem hade jag sprungit i 30 minuter i skapligt tempo och inte stannat en enda gång.
Äntligen! Äntligen börjar joggandet att ge resultat! När jag känner att det går lättare, att jag kan öka. Nu ska jag försöka att förlänga rundorna. Mina nya skor känns guddomliga att springa i och jag strechade på balkongen när jag kom hem. Jag är så jävla bra och är så stolt över mig själv!

Killen i slemmigt backslick (jag hatar backslick, bläsch!) som stått och dansat brevid oss en stund lägger plötsligt handen på min axel och ropar i mitt öra:
-Är du frisör?
-Näe, svarar jag lite förvånat.
-Inte jag heller, svarar han då, sen sa han inget mer.
Det kan man kalla en ganska värdelös raggningsreplik och jag ångrar så in i bängen att jag inte kom mig för att svara det som Madde sedan kom på.

-Är du frisör?
-Näe...
-Inte jag heller.
-Det syns!

Efter en tidig morgon med frukost på balkongen, en lång runda på stan, en tupplur och god middag så har vi precis piffat till oss och dricker drinkar Madde och jag. Riktigt go helg! Skål!

Idag tyckte nog gubben som klippte gräset på jobbet att jag var en tjurig kärring som inte vet någonting om att klippa gräs. Det får han gärna tycka för jag tycker att han är en tjock, lat gubbe som tycker att "på en förskola är det inte så noga". Har man klippt en gräsmatta så ska det väl förbövelen synas!!!
Jag är inte färdig med det här ärendet, det säger jag bara.

Igår kom jag hem från jobbet trött och med huvudvärk. Jag släpade mig upp för alla trappor och visste att jag snart var tvungen att sticka iväg igen för att fixa kameran till jobbet och var inte sugen på det alls. När jag kommer fram till ytterdörren sitter det ett stort kuvert fastsatt i brevinkastet, och det var tjockt! Jag listade ganska snabbt ut vem det var ifrån på handstilen, och jag fick rätt. Ett paket med en tidning, chokladkaka och en hårmask som tack för senast och som "pepp" nu när jag börjat jobba igen. Dessutom ett jättegulligt kort som fick mina ögon att tåras en liten aning faktiskt.Så glad jag blev!
Så jag satte mig på balkongen med chokladen som var guddomlig och bläddrade i min tidning och bara hade det skönt.
Tack till sötaste Josse för att du räddade min dag!

Igår firade jag jubileum.
Jag jubilerade att jag exakt på dagen varit ett helt år på mitt jobb. Det är konstig känsla,för jag kan inte bestämma mig för om det känns länge eller kort. Å ena sidan så känns det som att "shit, redan ett helt år", å andra sidan "va, har det inte gått längre,det känns så mycket längre!"
Ett som är säkert är att det är ett år där det hänt väldigt mycket.
Mot min vilja har jag vant mig vid att vara särbo, med fördelar(?) och nackdelar som det har.
Detsamma gäller för mina käraste vänner, jag har på något sätt vant mig vid att vara utan dem.
Å andra sidan har jag lärt känna personer som nu betyder väldigt mycket för mig.
En av de allra största fördelarna har varit att jag kunnat vara hemma i skogen med min familj så mycket mer än tidigare. Det har också inneburit att jag och brorsan kommit närmare varandra, och även hans kompisar känner jag bättre nu.
Jag har visat för mig själv att jag kan klara ett arbete bra, och att det här är ett yrke som jag trivs med.
Mer än någonsin har jag insett att en uppväxt som min är inte att ta förgiven och jag kommit att älska min lilla vän kanske mer än jag borde.
Jag har lärt känna Linköping som min hemstad och trivs nu väldigt bra här.
Jag har kämpat, jag har gråtit, jag har velat gräva ner mig, jag har varit stressad som aldrig förr och jag har velat åka tillbaka till mitt gamla liv.  
Ett nytt arbete, ny stad, ny lägenhet och ett nytt liv. Jag har bevisat för mig själv att klarade jag det här så klarar jag det mesta.

Idag har jag varit och shoppat i en mansdominerad värld.
För det första skulle jag har mig ett par bra nya löparskor nu när jag ska bli lite mer seriös med joggandet. Jag har varit dumsnål på det området innan och inte velat köpa för dyra skor, det är dock inte ett smart område att spara in på har jag insett och nu skulle jag ha ett par riktigt bra skor. Det är ett lustigt faktum att det nästan alltid är tjejer som jobbar i skoaffärer men i sportaffärernas skoavdelningar så är det nästan alltid killar som jobbar. Är det för att det är mer sport än skor och därför blir det killarnas område?
Hur eller hur så vandrade jag in på sportaffären som börjar på I och bad killen där om hjälp med en gång. Så himla trevlig han var, och så bra service! Kände mig lite som om jag var 8 år igen när killen började klämma på skorna för att känna hur mina tår låg, haha! Jag gick dock därifrån med ett par dyra (och då var de ändå nedsatta i pris) men grymt sköna löparskor.
Sedan fortsatte jag till teknikkedjan som börjar på E för att köpa en ny kamera till dagis eftersom vår gick i golvet innan sommaren. Det tog sin lilla tid, killen som expiderade mig fick leta modeller, ringa chefer och knöla eftersom jag inte skulle betala den själv. Men det gjorde inte ett dugg eftersom jag på intet sätt hade bråttom och eftersom han var väldigt trevlig. När vi klarat av dagisinköpen diskuterade jag lite kameraobjektiv till min Nikon med honom och efter en visning av ett objektiv så är jag sjukt sugen på ett sådant. Dock är det absolut inte gratis så det kan inte bli den här månaden, men jag vill ha, vilket skärpedjup!
Sammanfattningsvis vill jag bara säga att jag så verkligen föredrar att handla av killar. Killar är oftare mycket mer hjälpsamma och mycket mer sakliga. De förklarar, visar och är trevliga. Tjejer är oftare tråkiga kassabiträden som är småbitchiga eller som säger "den där är jättefin på dig" fastän att den sitter som skit. Kanske kan killarnas trevlighet  bero på det faktum att jag är ung blond tjej i ungefär samma ålder som de själva. Men det spelar egentligen ingen roll vad anledningen är. Synd bara att jag inte handlar oftare inom mansdominerade områden.

På dagens bild tittar man upp(e) på skylten och ner i hålet.
Bilden är tagen i Egypten och jag tycker den är så frän. Anledningen till att jag gillar den är det att det inte gick att lista ut vad det var som man kunde hyra, det stod nämligen ingenting bredvid den.
Är det skylten i sig som går att hyra, eller är det någon som kommit på en snilleblixt till affärsidé och hyr ut ett hål till den som plötsligt skulle behöva det?

Efter ungefär 20 sekunder in på joggingrundan kände jag att näe, det här kommer aldrig gå. Jag kan lika gärna ta en promenad istället. Jag hade ingen energi ens i början och mina fötter gjorde ont, antagligen från att jag hade pumps på mig i lördags. Men då sa jag till mig själv:
-Va fan Stina, du är ingen quitter. Kom igen nu, minst 10 minuter måste du klara, det är minimum när man ska jogga.
Så jag stretade på, tiden gick långsamt och jag sprang i snigelfart. Men snart hade det gått 10 minuter, och jag var inne på en kvart, å så fortsatte det. Det slutade med att jag faktiskt släpade mig runt i 20 minuter. Det gick inte fort och var inte hurtigt, men fy fasen va stolt jag var över mig själv. Ibland är det minst lika viktigt som motionen, om inte viktigare, att visa sig själv att man inte är någon quitter.

Slog på tvn när jag kom hem från kvällens promenad,  det visade sig vara en dokumentär som jag sett förut. Den handlar om Cinna som drabbas av stroke vid 31 års ålder, jag var tvungen att se den igen.
Det var det bästa jag kunde ha sett idag.
Jag gråter några tårar och tänker till.
Vad gör det att jag börjar jobba imorgon?
Jag är frisk.
Vad gör det att de här veckorna kommer att bli skitjobbiga?
Jag har ett jobb, som jag dessutom trivs med!
Vad gör det att man väger 2 kilo mer än man önskar, att man inte hade råd med den där resan, eller att jag träffar Henke för sällan?
Jag mår bra, har ett jobb, en fin lägenhet, en underbar pojkvän, det bästa vännerna jag kan tänka mig, en familj som betyder massor för mig och jag har det så jäkla bra!
Så vad gör det att jag börjar jobba imorgon?
Ingenting, jag ska gå till jobbet med glädje. Glädje över att jag har ett jobb, och framförallt glädje över att jag är frisk nog att jobba!

Efter en riktigt trevlig kväll igår med vitlöksbröd, vin, varm oboy med baileys och förfest hos Carro så var jag ändå uppe vid 08.30 idag. När det andra gick till Harrys igår så bestämde jag mig för att gå hem, vilket känns som ett ypperligt beslut idag!
Jag har packat upp, städat balkongen och dammsugit igenom lägenheten på morgonen. Jag vill att det ska kännas städat innan jobbveckan sätter igång, för jag vet att den här veckan kommer jag va helt slut å då vill jag inte städa!
Nu ska jag strax ner till stan för å gå en sväng där med Helena, man kan ju inte städa hela dagen. När jag kommer hem därifrån ska jag städa klart och göra upp en lista för vad jag ska äta i veckan. Att veta precis vad man ska laga när man kommer hem och är skittrött är absolut inte att underskatta!
En pysslig dag och om mindre än 24 timmar ska jag vara på jobbet...