Jag älskar att få brev.
Inte de där vanliga tråkiga räkningarna och bla bla bla du har nu tecknat din försäkring hos oss, bla bla bla. Nej jag älskar såna brev med handskriven adress (dock får det inte vara någon logga från Mah eller nåt liknande) Såna brev som man vet att någon lagt ner energi på, bara till mej, som man vet kommer att vara en trevlig läsning.
För en vecka sedan när jag skulle åka tåg hem så blev det ju väldigt försenat. Med andra ord skrev jag ett brev till Klt för att begära ersättning, la det i ett kruvert och klistrade igen. Sedan la jag det framför dörren för att jag skulle minnas att ta med det till postlådan. På morgonen bestämde jag mig dock för att posta det senare på eftermiddagen när jag ändå skulle åka till gymmet. Med andra ord blev det liggande kvar på golvet.
Varje dag när jag kommer hem öppnar jag dörren och tittar jag först på dörrmattan med spänning, har det trillat in något kul brev genom brevinkastet idag?
Och så häromdagen så öppnade jag dörren, och där ligger ett brev, med handskriven adress, woho! Men glädjen blev kort då jag strax insåg att det var mitt eget brev till Klt som låg där. Antar det är sådant som kallas självbedrägeri...

I övermorgon åker jag äntligen till Växjö! Väskan står på glänt och har börjat fyllas med diverse saker och paket, (de dyra) biljetterna är bokade och uthämtade och jag har till och med tagit en timma ledigt från jobbet på fredag för att komma med ett tidigare tåg. Men det är med blandade känslor jag åker. Det ska bli underbart mysigt å träffa mina töser å gullet å alla andra man inte sett på ett tag. Ändå känns det lite jobbigt. Anledningen till det är som jag sa till Jonas: Nu har jag hunnit bo in mig lite här och jag börjar trivas riktigt bra. Jag har försökt bygga upp mitt nya liv istället för att sörja mitt gamla. På något sätt har jag lyckats skjuta Växjölivet långt bak i huvudet, skulle bli så jobbigt om man bara gick runt och tänkte på det hela tiden. Problemet är dock att den här resan kommer att medföra att allt bubblar upp igen och jag kommer att börja inse vad det är jag saknar. Det kommer i sin tur innebära att det kommer bli skitjobbigt att åka tillbaka hit på söndag. Så antagligen kommer den här helgen som jag ser så mycket fram emot att innebära att jag mår piss de kommande veckorna, det innebär sannerligen blandade känslor...

Usch vad jag har drömt konstigt inatt, först var jag alldeles stressad för jag skulle med ett tåg och jag visste inte när det gick och inte vad klockan var. Sen körde jag på en tant med bilen så att det sprutade blod och jag vaknade med ett ryck med den där "brännande" känslan i kroppen som man får då man blir riktigt rädd. Så när klockan ringde imorse var det lite av en befrielse, jag ville inte sova mer då. Det blev istället en morgonpromenad innan jobbet och lite småplock. Min andra inskolning har börjat idag, han verkar vara en cool liten kille så de ska nog bli lugnt. Stort plus för att både han och pappa pratar svenska också, det underlättar en hel del kan jag säga. Jag har ju glömt att skriva att helgen blev väldigt lyckad. Riktigt trevligt sällskap och tiden gick sakta för en gång skull! Ska försöka vara med på tisdagstemat idag om nätet behagar fungera ikväll. Det var en liten uppdatering det.