Hoppas, hoppas, hoppas...
Man har olika önskningar vid olika tidpunkter.
Önskningarna om hälsa för sina nära och kära, fred på jorden och att man skulle vinna ett par miljoner eller åtta är väl önskningar man alltid har.
Men min största önskan idag, som är verklighetstrogen, är att jag ska få behålla min lägenhet.
Jag trivs så himla bra här och vill verkligen bo kvar. Dock ser det i skrivandets stund väldigt väldigt mörkt ut på den fronten. Har jag otur så blir jag uppsagd redan imorgon. Jävla skit. Orka leta nytt, med stundande resan och allt. Men det är inte mycket att göra. Jag sätter min tro till gudarna och hoppas, mer kan jag inte göra just nu.
Lugn
Ingen träning, inte hundra saker jag tänkt att jag ska hinna med. Gullet sa igår att jag som brukar klämma in så mycket på min lediga tid borde ta det lite lugnt istället, och det är precis vad jag gör. De säger ju att det brukar ta typ halva semestern att bara gå ner i varv, så jag satsar på att göra det i förskott istället och det känns som jag lyckas bra.
Innan tisdag måste jag städa trapphuset, fixa blomvattnare, ordna min bikini, packa, ta spruta och köpa lite småsaker. I vanliga fall hade jag nog känt mig stressad, nu tar jag det med ro, jag hinner...
Mitt dåliga samvete över att lämna kollegorna med extraarbete för jag är borta finns inte, jag har lagt in om vikarie och sedan får de sköta sig själva. Jag umgås med dem så många timmar av mitt liv nu att jag inte tänker ägna speciellt många tankar till dem när jag är borta.
Dessutom tränar jag på att inte ha så bra koll på allt utan lämnar vackert över ansvaret till Henke, vilket iofs inte uppskattas. Han är nog ganska besviken över att jag tränar på att släppa taget eftersom jag annars tar på mig ansvaret för det mesta som ska fixas. Igår sa han att "det löser sig" när jag sa att han måste kolla upp vilket tåg vi ska ta till Kastrup på morgonen och vilken tid taxin ska hämta upp oss för att köra oss till tågstationen. Jag undrar hur han tänkte att det skulle lösa sig, av sig själv? Finns det en knapp för alla lösningar som jag har missat?
Veckan har i alla fall gått sjukt fort och imorgon är det redan fredag! Helgen ska bla spenderas på chokladmässa med min kära mamma, det ska bli himla mysigt. Jag menar, finns det någon bättre uppladdning inför resan än en lugn helg med nära och kära, fylld av choklad?
Stönanden=irritation?
När jag var inne i en klädaffär idag så var där ett störigt fjortisgäng. De två killarna i gänget hade gått in i varsitt provrum och stod sedan där och stönade högt och tydligt. Om de försökte härma toalettbesök, kräkningar eller orgasm var svårt att avgöra, kanske var det allt på samma gång. De stod iaf där och stönade ljudligt i flera minuter, utan att prova något såklart. De bara stönade. När jag stod i provrummet bredvid och försökte prova mina plagg blev jag efter en liten stund mer och mer irriterad. Vad i hela fridens namn håller de på med? Störiga ungar!
Men sen tog jag mig en liten funderare, varför blir jag irriterad?
På handledningen idag på jobbet pratade vi bland annat om sk. "energitjuvar" alltså saker i ens vardag som tar energi från en utan att det alls är nödvändigt. Där har vi ett tydligt exempel på sådana, vad tjänar det till att jag blir irriterad på dem? Så efter den funderaren slutade jag bry mig, låt dem hålla på. Det var ju inte så att de sa något elakt eller så, de hade ju lika gärna kunnat stå och ropa "kuckeliku" eller "borrmaskin". Antagligen tyckte de att de var fantastiskt roliga och revolutionära, låt dem tycka det då.
Jag är stolt över mig själv att jag slutade bry mig, jag börjar långsamt bli en bättre människa...
Minus på kontot.
Tränings och nyttighetskontot står dock på ungefär minus 110.
Jag har helt enkelt skitit i det i några veckor eftersom jag blivit så jävla sur när jag bara blir förkyld när jag ska sätta igång. Motivationen har också legat på minus, och utan motivation går det inte. Jag är en sådan där person som har svårt att göra det halva vägen, som "jag ska bara äta godis på fredagar". Nej då är det lättare för mig att sätta ett totalt förbud mot godis, och är jag bara motiverad går det galant. Jag är nämligen jävligt envis och tjurskallig av mig om jag bara sätter den sidan till, vilket kan vara både på gott och ont men i detta sammanhang på gott.
Oftast handlar det om att jag behöver en spark i arslet för att komma igång. Den sparken köpte jag igår på bokrean och efter resan sätter jag igång.
Taggad och motiverad är vad jag är.
Pojken trodde jag skulle göra det en vecka eller två och då blir jag sur. Jag säger inte att han inte kan ha rätt, han baserar nog sitt antagande på mina tidigare beteenden. Därför har jag nu bestämt mig för att inte skriva särkskilt mycket om det på bloggen, och inte prata med honom om det. Jag ska köra mitt race själv. Då har jag bara mig själv att svara upp till också. Visst ska ni få läsa om hur det går mina kära läsare, ni som finns kvar efter mina dåliga uppdateringar på sistone, men bara i efterhand om hur det gick, inte vad jag planerar.
Nu blir det en sväng på stan, växla lite pengar till Egyptiska pund, kolla in en tröja, posta ett brev och fixa lite småsaker, vi åker faktiskt om bara en vecka nu!
Små grytor har också öron...
Jag svarade med att ropa tillbaka:
-Nej det har jag inte, jag bojkottar.
Bredvid mig stod lilla Z. och lyssnade uppenbarligen på vad vi pratade om, och att där var något han kände igen, för direkt efter mitt svar hörs hans utrop:
-Kottar!
Sedan hör man hur han riktigt smakar på ordet:
-Boj kottar....
Liten uppdatering
I helgen har vi: lagat Hitlerpizza, skrattat så vi grät, gått på stan, fyndat på sekondhand, ätit glass, slöat, lagt oss tidigt, spelat yatzy, ätit middag ute och haft det väldigt väldigt skönt!
Idag är det bara 10 dagar kvar tills vi åker ner till Malmö, 11 dagar tills vi sitter på planet till Egypten. Underbart! Barnen på jobbet har börjat få vattkoppor, evinnerlig tur att jag redan har haft det för det hade ju varit väldigt festligt att ha på semestern. Just nu känns tiden mest som transportsträckor, dels till helgen som ska spenderas med kära mamma och bror, sen till Egypten.
Tillbaka till jobbet igen efter rasten nu.
En tanke i förkylningstider...
Hemmahelgen
(alla bilder i klickbara för större format)
Det här är utsikten från mitt sovrumsfönster på morgonen. När man klivit upp drar man på sig myskläderna snabbt, det är kallt och dragit i gamla hus. Sedan går man ner till köket där värmen från vedspisen sprider sig i kroppen, mamma och pappa lagar frukost till "Ring så spelar vi" . Värme, i dubbel bemärkelse.
Promenad i skogen. Synd att kameran inte kan fånga glittret i snön, knarret från skorna och klarheten i luften.
Beachbuggy brukar jag åka med min kära bror, men inte på vintern! Efter en stunds rädsla och åtskilliga lerprickar på jackan senare kom vi dock ut på isen.
Korvgrillning på isen med familj, släkt och vänner. Det här för en verkligen tillbaka till när man var liten,
då gjorde man det ofta och nu alldeles för sällan. Men en gång är mycket mer än ingen gång. Urmysigt.
Näsan rinner, igen.
Jag hade så stora träningsplaner för den här veckan. Äntligen skulle jag komma igång på riktigt igen och träna tre gånger som är min egentliga plan. Men icke. Igår morse kände jag mig lustig men gick å simmade i alla fall, det kändes helt okej efter det men framåt dagen började jag känna mig konstig och nästan febrig. Med resultatet i hand på hur jag känner mig idag så hade jag antagligen lite feber, för idag rinner näsan som en kran igen, örat börjar spöka (igen), nysningarna haglar och you name it, jag börjar känna igen symptomen ganska bra vid det här laget. Eftersom Josse och Mira ska komma i helgen så vågar jag inte riskera att ligga utslagen i någon sjuka och därmed ställs träningen för resten av veckan in. Jag börjar bli evinnerligt trött på detta nu, i snart två månaders tid har jag hållit på.
Veckan innan vi ska åka till Egypten får jag väl ta till strategin att äta 35 vitamintabletter varje morgon, sprita händerna 88 gånger om dagen och hålla mig på ett säkerhetsavstånd på 3 meter från varje unge som visar någon sorts symptom på förkylning (vilket kommer bli jäkligt svårt eftersom 98% av barnen snorar).
Idag är det dock tack och lov min tidiga dag så jag får åka hem och kurera mig. Sen ska jag städa och tvätta också, fint ska det vara tills mina flickor kommer i helgen.
Korv, choklad och is, inget jobb
Jag håller på att bearbeta mig själv till att släppa jobbet när jag är ledig! Imorse vaknade jag kl 7.10 och sedan låg jag bara och drog mig och slöade, hur skönt som helst! Men efter en stund började tankarna långsmat gliiiida över på jobbet. "Om vi kanske skulle ta och ha två samlingsgrupper, vilka skulle vara i vilka grupper då, jo M, S, J och H skulle ju få vara i den ena och i den andra"... Hallå! Skärp dig Stina! När vi är i Egypten ska jag ha förbud mot tankar på jobbet, det är ett som är säkert! Jag får inte göra något jobb förutom på flygplanet och jag får inte prata om jobbet.
Här hemma i skogen är det helt underbart skönt! Solen lyser och hela familjen är hemma, ingen jobbar. Igår var vi ute på isen i Daniel beachbuggy och körde (jag var lite rädd när vi skulle ta oss dit) och nu om bara någon timma ska vi till isen igen. Jag kom på igår att vi borde grilla korv idag när vädret är lika fint som igår, så det ska vi göra. Vi ska grilla korv och dricka varm choklad och äta några av mammas goda bullar. Som jag har längtat efter att göra det. Det är njutning och avslappning för mig. Bilder kommer ikväll eller imorgon., nu ropar mamma att jag ska hjälpa henne.
Jobbtjat, jag vet.
Idag är det dock en väldigt skön dag här, bara 6 barn och jag var på fackmöte på förmiddagen så tiden har gått fort.
Eftersom det är alla hjärtans dag imorrn så fick vi först en biobiljett av chefen och en ros från föräldrarna till ett barn. Vad glad man blir, speciellt när man inte förväntar sig det! Jag gav kollegorna varsin liten blomma också, blommor kan man aldrig få för många av!
Ikväll blir det hemfärd till stora huset i stora skogen till min lilla familj, var ett bra tag sedan jag var hemma nu så det ska bli väldigt skönt. Ha en bra helg kära läsare, och överskatta inte alla hjärtans dag, man ska visa sina nära och kära att man tycker om dem oftare än så.
Studiedag
Inte studiedag som när man var liten, hipphurra vi har ledigt. Utan studiedag som i vuxenvärlden vilket innebär att man sitter på föresläsningar och diskuterar hela dagen.
Idag har det dock faktiskt varit enormt givande att vara på de där timslånga föreläsningarna för föreläsaren var suverän!
Hon heter Ann Åberg och har skrivit boken Lyssnandets pedagogik. Det är en bok som jag verkligen vill rekomendera till er blivande pedagoger som jag vet läser här ibland. (speciellt till er förskollärare)
Hon vänder upp och ner på hela ens tankevärld om hur ens verksamhet är uppbyggd. Hon ifrågasätter hur man tänker, varför man gör som man gör, och hela tiden på ett sådant sätt att man inte känner sig dum. Man satt och lyssnade uppmärksamt under först 2 timmar innan lunch och 1.5 efter lunch utan att tappa koncentrationen. Jag kan lätt säga att det är en av de bästa föreläsare jag någonsin haft.
Och boken är himla bra den också, även om jag inte läst mer än början ännu. Sedan är det tänkt att vi ska ha handledningar i grupp kring detta och handledaren verkade också jättebra. Det här är en fortbildning som jag verkligen känner kan ge resultat i vår verksamhet, och det kan man verkligen inte säga om allt vi gjort innan.
Det här har varit en såndär dag då man går hem helt slut i huvudet samtidigt som alla nya ideér bara snurrar och man känner inspirationen föda.
Tråkigast var väl att dagen fick ett trist slut. När det var 25 min kvar till återsamling kände vår grupp att vi var klara med vår diskussion så vi letade upp vår "kursledare" och frågade om vi fick gå hem. Men han ville gärna att vi skulle stanna kvar i 25 min till och "tänka bra tankar så han fick säga hejdå till oss sen". (behöver jag säga att han är lite flummig?) Så vi väntade snällt de där 25 minutrarna och när han sedan skulle säga hejdå tog det honom mindre än en minut. Han sa i stort sett bara "hej då, tack för idag". Då blev jag så jävla sur så jag hade kunnat kasta min nyckelknippa hårt i huvudet på honom, men det gjorde jag inte som tur var.
Det har ändå varit en bra studiedag idag!
Ett tips, läs!!!
Om
Vädret i Hurghada
22 °C
11 februari 2009
Om tre veckor vid den här tiden befinner vi oss i Malmö, flyget går morgonen därpå.
Om tre veckor kommer det att vara ännu varmare i Hurghada.
Om jag längtar? JA!!!
Klumpen
Klumpen är inte så tung, men tillräckligt för att det ska bli ett lätt tryck över bröstkorgen.
Jag ligger alldeles stilla och håller ömt i klumpen så den inte ska ramla ner, det är en värdefull klump.
Sakta känner jag hur klumpen slappnar av mer och mer och hur andetagen blir djupare.
Nu är klumpen helt stilla förutom när det rycker i musklerna på den när den är påväg in i drömvärlden.
Klumpen orsakar en liten dregelfläck på mitt ena bröst och rakt över det andra går en liten arm.
Armen slutar i en liten hand som ligger i min halsgrop, ibland känner man hur de små fingrarna rör sig lite.
Klumpen har ett huvud som ligger precis under min haka, jag sticker ner näsan och snusar på det.
Att små klumpar kan lukta så gott! Som bara så små klumpar kan.
Efter en stund rör jag mig sakta åt sidan och klumpen glider ner på madrassen bredvid.
Klumpens ögon fladdrar lite och den gnyr tyst men tystnar och blundar igen när jag vaggar den lite.
Nu är vilan slut för min del idag och jag tassar ut ur rummet.
Jag tror jag kan föreställa mig lite hur moderskänslor känns....
Det beror inte på hur man har det...
Igår hade jag och en av mina käraste kusiner ett ganska långt telefonsamtal. Det kom att till stor del handla om en kompis till henne som har en ganska tråkig attityd till sin tillvaro just nu, vilket i sin tur går ut över min kusin. När jag sedan låg och skulle somna kom jag att tänka på ett ordspråk som jag försöker påminna mig själv om och leva efter. Den som sa det var en tant som suttit i koncentrationslägren och råkat ut för en massa hemska saker och när reportern frågade henne hur hon hade kunnat genomleva allt detta onda utan att bryta ihop psykiskt svarade hon:
"Det beror inte på hur man har det, det beror på hur man tar det. "
Jag tycker det citatet är så klockrent!
Jag vill verkligen kunna leva efter det.
Hur livet är beror ju så ofta på hur man ser på det, inte hur man egentligen har det. Man borde verkligen se på sitt liv så positivt som möjligt. Jag är den första att erkänna att jag vissa perioder kan vara ypperligt bitter på min tillvaro, men jag försöker verkligen jobba på att se det "från den ljusa sidan". För vem är det som förlorar på att jag går runt och är bitter, jo det är enbart jag själv!
Ett exempel på att jag blivit mycket bättre på att inte vara så bitter är senast jag åkte tåg och tåget stannade 1 min från Alvesta station där jag skulle av. Första reaktionen är ju att börja svära över det där förbannade sj som aldrig kan hålla tiderna. Nästa är att börja tänka på allt roligt man kunde gjort under den tiden man suttit fast i tåget. Men den här gången gjorde jag inte det. Visserligen svor jag lite, men jag bestämde mig snabbt för att inte vara bitter, för vem förlorar på det? Jag, jag förlorar på det eftersom ingen blir gladare av att jag är bitter, och tåget kommer inte fram snabbare för det heller.
Eller som idag, när jag kommer hem astrött från jobbet kl 17.30 och vet att nu väntar en datauppgift och dessutom ligger två böcker och väntar på att bli lästa. Det var väl det här man skulle slippa när man började jobba, att ha saker hängande över sig när man kom hem? Men, jag är så förbannat glad över att jag ens har ett jobb, och ett sådant som jag trivs så himla bra på till på köpet! Vad gör väl några uppgifter nu och då i sådana fall? Och jag får ju faktiskt betalt för att göra dem! Dessutom är det ju himla tråkigt att Henke bor så långt bort, det är skitjobbigt med distansförhållanden. Men, jag är så himla glad över att jag har en så underbart gó pojkvän! Och snart får vi en hel vecka i Egypten ihop. Att jag bara har min lägenhet i andra hand suger ju en del, vad skönt det skulle vara med ett riktigt kontrakt. Men, jag har ett hem, vissa bor i pappkartonger. Och dessutom trivs jag väldigt bra här, vad som händer sedan får man se.
Nu när datauppgiften är gjord ska jag gå och duscha, länge, och se och huvudvärken går över, sen blir det sängen tidigt. Jag har det bra!
Tisdagstema: Utomhus.
Så här kommer min utomhusbild.
Det ringer, det ringer, skynda dig att svara...
Föräldrar som ska sjukanmäla sina barn, kollegornas barn som vill något, eller någon tant från något som ska fixas. Ibland undviker man verkligen att vara den som svarar eftersom det kan, om man har otur, innebära en massa extraarbete. Att det liksom kan bli jag, som mottagare av ett samtal, som helt plötsligt var den som fick ta tag i något eftersom det var jag som fick förstahandsinfon. Man suckar både en och två gånger när det ringer, men någon måste ju svara.
Idag svarade jag som vanligt när telefonen ringde en av alla gånger:
Förskolan --- , det är Stina.
(en del svarar med avdelningens namn också, men hur långt blir inte det?)
I andra änden var det en kvinna som då svarade: Hej Stina! Jag heter ---, och ringer från musikgruppen ---, har du möjligen ---där?
Sådana samtal får vi flera gånger om dagen, så det var inget konstigt med det.
Det konstiga var hennes sätt att prata på.
Hon hade ett såntdär tonfall och sätt att prata på att man trodde att man kände henne. När hon sa "Hej Stina" lät det som att vi hade känt varandra i flera år, minst! Hon verkade vara en såndär person som har en sådan sjuk social kompetens att man efter 5 minuter i telefon hade kunnat lägga ut hela sin livshistoria för henne. Jag blev nästan överrumplad av bara den där enstaka meningen.
Hon hade blivit en suverän telefonförsäljare, det är ett som är säkert!
Reseförberedelser.
I helgen var Henke och jag en runda på apoteket och köpte "eftersol" lotion och solkräm och lite annat smått och gott . Det är helt otroligt hur en liten glänt på locket till solkrämen kan framkalla minnen. Sommarvarma dagar vid stranden när man var mer i vattnet än på land och gick bara upp för att dricka saft och äta mammas goda bullar. Eller när man legat med vännerna på sandstranden, solat, pratat och skrattat. Eller senaste semesterresan till Cypern, gullet, jag och lugnt och skönt. Solkräm är värme och lycka!
Sedan har vi tillbringat en del tid i helgen till att planera tågresorna, hur vi ska ta oss till och från Kastrup som vi ska flyga från. (Dyrt blir det, det säger jag bara!) Dessutom har vi skrivit packlistor och delat upp vad var och en ska ta med sig så vi inte har med två mobilladdare, två flaskor solkräm nr 15 osv. [nu kom jag just på en sak till att skriva på listan]
Idag var det första sprutan med Twinrix som gällde för min del. Sprutorna är verkligen inte billiga men tar jag dem nu så har jag ju för resten av livet. Dessutom skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv om jag inte tog dem och sedan åkte på hepatit a eller b. Jag gick till ett ställe som har dropintider för vaccinationer, hur smidigt som helst! Jag tog inte tiden exakt, men från att jag satte mig ner med min nummerlapp för att fylla i mitt frågeformulär fram tills jag gick därifrån med ett plåster på armen var nog inte mer än en kvart. Men det smartaste var att när det är dags för tredje sprutan om ett halvår skickar de ut ett påminnelsesms! Hur smart är inte det? Sådant är ju hur lätt som helst att glömma. Nu väntar spruta nummer två om 3 veckor, precis på håret att jag hinner ta båda innan jag åker.
Det är en del att styra med, och pengar kommer det att kosta. Men just nu känns det så jäkla värt det!
När jag vaknar på morgonen av att klockan ringer vid 4.45, jag tittar ut och inser att det har snöat och jag vill bara gräva ner mig. Då har jag bara en tanke i huvudet: Om 4 veckor ligger jag på en varm sandstrand... Lycka!
Nu är tramset här igen.
Men jag måste få beklaga mig över att melodifestivaltramset är igång igen.
På evigheters veckor kommer det nu inte att vara något vettigt i varken tv eller tidningar. Allt kommer bara att handla om "nakenchoken", vems klänning som var mest urringad, vem som sjöng två noter falskt i dirketsänd tv, om doan som kanske eventuellt har strulat med en kändis fasters mans sonhustru någon gång för åtta år sen, om sångerskans son som har krupp, vilka par som ska skiljas, gifta sig och pippar, om programledarens alla klänningsbyten och så vidare. Det kommer att analyseras, pratas och gissas och alltid blir man lika förvånad över att svenska folket "glömt" att rösta på någon som faktiskt är känd. Jag orkar inte med tramset. Var försvann den gamla hederliga versionen där man satt en kväll och röstade på en låt?
Känner jag kära Mira rätt så kommer jag nog dock ändå att bli sittandes och tittandes på det om två helger när de är här och hälsar på, att protestera hjälper inte, jag har försökt innan och misslyckats...
Men ingen kan ta ifrån mig en rätt till en åsikt, och jag tycker det är trams som jag kommer att undvika i möjligaste mån.
Snö, mörker och leende.
Det hade snöat ca 2 cm under natten och snön vräkte fortfarande ner.
Flingorna piskade mig i ansiktet och jag insåg att min mascara skulle vara ett minne blott.
Men trots det så fick jag efter en stunds cyklande helt plötsligt ett lyckorus.
Ni vet när man helt plötsligt känner att man lever på något sätt.
Så där trapade jag mig igenom snön i mörkret med ett leende på läpparna.
Jag har det allt bra.
Hypokondri, en livsfarlig sjukdom...
Oftast tänker jag inte så mycket på den, jag har blivit så van. Jag är van vid att han efter varje fotbollsträning har slagit sig någonstans, att han utvecklar mystiska åkommor som dinosaurieägg på ryggen efter gocartåkning, och att han har en rygg och höfter som en 78-årig tant.
Men jag har på sistone upptäckt att det är i samband med resor som hypokondrin blommar ut till fullo. Jag kommer aldrig att glömma när han fått någon allergisk reaktion (och absolut inte skulle kunna somna) när vi var på Cypern.
Han hade solhetta och somnade efter en kvart.
Eller när han kom på att han just klunkat ett glas vatten direkt från vattenkranen på Cypern (man ska inte dricka det vattnet) och nu var övertygad om att han skulle bli dödssjuk. Dock så fick han sig nog en funderare kring det när jag kom på att han faktiskt kokat kaffe på exakt samma vatten i en hel vecka utan att bli sjuk.
Du som läst här på senaste tiden vet att nästa resmål för oss nu är Egypten om en månad. Det ger honom en chans att ge sin hypokondri rejält med vatten på sin kvarn. Vaccineringstanten hade sagt att risken för att åka på kolera där nere är ungefär lika stor som att få en tegelsten i huvudet, så Ducoral var nog inte nödvändigt. Trots det funderar han starkt på att ta det, annars kanske han får kolera ändå, varför chansa?
Han har läst på och är snart ett vandrande uppslagsverk om sjukdomar man kan åka på i Egypten. Jag väntar bara på att han ska lära sig de arabiska (inte egyptiska) orden för dem också så han kan förklara för läkarna vad han lider av. Jag är mer av åsikten att visst ska man vara försiktig och inte vara dum, men mer än så kan man inte göra. Åker man på något så gör man. Men skulle jag åka på något så har jag ju tur som har ett vandrande läkarlexikon till pojkvän...
Jag vill ha vår!!!
Idag har det snöat i Linköping, snö var det sista jag ville ha.
Jag vill ha vår!!!
Jag är medveten om att det bara är februari och att det nog kommer att snöa några gånger till innan den riktiga vårsolen tittar fram, men längta kan man väl göra?
Mitt sätt att försöka locka fram lite mer vår i vardagen redan nu är att jag pyntat mitt fönster i riktigt rosa toner. Det tar garanterat bort alla julkänslor som jag inte alls vill veta av. Dessutom har jag bestämt mig för att unna mig fina snittblommor lite då och då, inte mycket kan göra mig så glad som levande blommor. Här är mitt fina rosa fönster!
(Ser ni att mina photoshoptalanger utvecklas sakta men säkert? )
Den stora tröttheten.
Kanske är det en reaktion på de senaste veckornas alla göromål.
Imorse kunde jag iaf knappt öppna ögonen när klockan ringde, ville bara krypa ihop under täcket. Trodde jag skulle piggna till när jag cyklade till jobbet, men icke. Jag är fortfarande så trött att jag knappt vet vad jag heter.
Det kommer bli en jobbig dag.
En kvalitativ verksamhet.
Jag går just nu på tre kurser samtidigt för att öka min kompetens. Vi läser böcker och har studiedagar för att öka kvaliteten på vår verksamhet. Från och med nu måste vi också koppla alla mål vi skriver till lpfö, alltså läroplanen. Det ska finnas fina planeringar av verksamheten i fin pedagogisk anda. Vi måste kvalitetssäkra och vara proffsiga.
Å andra sidan har vi på sista tiden fått ordern att vi måste spara på vikarierna. Vikarierna kostar kommunen alldeles för mycket pengar. Så vi har sparat, sparat och sparat. Har folk varit borta har vi kollat att vi verkligen behövt vikarien, och var vi tvugna att ha en har vi kortat ner dennes tider till ett minimum. Ändå kommer de nu och säger att vi måste spara mer, annars kommer vi att få vikariestopp. Ett vikariestopp skulle innebära att vi inte får ta en enda vikarie oavsett hur många i huset som är borta.
Första frågan är då hur i hela fridens namn vi ska kunna spara mer när vi redan sparar allt vi kan? Vi tar inte vikarier för att det är kul, snarare tvärtom, man är gärna utan om man kan för det är ganska jobbigt att ha vikarier.
Nästa fråga är då hur de ens kan diskutera att ge oss ett vikariestopp. Var finns kvalitetssynen då helt plötsligt?
Ett vikariestopp skulle innebära att den fina verksamheten som vi måste planera flyger ut genom fönstret. Är man för lite folk blir den sk. verksamheten endast förvaring av barn. Man försöker bara se till att alla barn får blöjan bytt åtminstone en gång den dagen och att alla får äta och sova. Att göra allt det där man planerat är bara att drömma om, man kan inte gå till skogen med 12 barn på två personal hur gärna vi än vill.
Dessutom blir det jobbigt som f*n för de som får jobba om någon exempelvis skulle vara sjuk i en vecka, och hur gör man om två skulle bli sjuka som faktiskt var fallet hos oss häromdagen? Det kommer i sin tur att innebära att man kommer att gå sjuk till jobbet, för man vet att ens kollegor går på knäna om man inte är där. För att inte tala om semester. Semester kommer man aldrig att kunna ta med gott samvete när man vet att det är kollegorna som får slita arslet av sig i så fall. Jag undrar hur sparsamt det blir för kommunen att få en hel hög med långtidssjukskrivna pedagoger till följd av att de inte orkat arbetsbelastningen.
Men verksamheten ska vara kvalitativ, det är väldigt viktigt....
Dagens blonda
Döe, det finns inget som heter Egyptiska, man pratar arabiska!
Det är inte ofta det händer men där sken min blonda hårfärg igenom....
och jag springer efter med andan i halsen...
"och jag springer efter med andan i halsen".
Så känns mitt liv de här veckorna, mitt liv springer före och jag springer efter med andan i halsen.
Kurser, möten, inskolningar, besök och tusen saker som ska göras.
Då är min tidiga dag en stor välsignelse kan jag säga.
Struntar i att träna, idag ska jag bara hinna ifatt.
Städa, tvätta, handla, laga mat och göra såna där småsaker som man inte tar sig tid till annars.
Men jag ska göra det i godan ro, orkar inte stressa, det har jag gjort tillräckligt.
Hoppas jag ska komma upp i rygg med mitt liv idag iaf....
Om du undrade...
Han hatar mig inte.
Vem är jag i andras ögon?
När Madde och jag spelade "Sanning och konsekvens" för ett tag sedan fick jag frågan hur jag tror att folk skulle beskriva mig.
Det var en riktigt svår fråga.
Mina vänner skulle nog säga:Glad, påhittig,envis, omtänksam och kreativ eller något liknande, hoppas jag.
Fast mina arbetskamrater kanske inte alls skulle svara detsamma? När jag bara varit på jobbet i några månader så fick våra arbetslagsledare i uppgift av sina utbildare att skriva ett ord om varje person i arbetslaget som de tyckte symboliserade den personen. Det var ju väldigt intressant från min sida att se vad de skulle skriva eftersom de då inte kände mig speciellt väl. Ordet de valde att ge mig var: Vetgirig.
Man kan ju då tycka att det till stor del kan bero på att jag då var inne i en fas då jag var ny och var tvungen att fråga om både det ena och det tredje. Men å andra sidan tycker jag att det är ett ord som passar väldigt bra in på mig. Jag är vetgirig. Jag hatar att inte veta vad ord betyder så jag måste slå upp dem, jag gillar att läsa böcker och jag är ganska frågvis. Jag vill veta saker.Den där lappen sitter på baksidan av min kalender så jag kan titta på den med jämna mellanrum och faktiskt se det lite som ett mantra, jag vill vara vetgirig!
Men åter till hur jag tror att kollegorna på jobbet skulle beskriva mig. Jag tror att de skulle använda orden: Ambitiös, ordningsam, positiv och påhittig. De skulle nog inte använda ordet "glad" på samma sätt, för jag är inte alltid glad på det sättet på jobbet. Sen tror jag inte heller att de ser så mycket av min kreativa ådra, även om de nog skulle se mig som påhittig.
Sådana tankar leder mig in på hur jag vill uppfattas av folk? Efter en diskussion i helgen fick jag mig en liten tankeställare kring just det faktumet. Kanske beter jag mig inte alltid på det sätt jag skulle vilja. Kanske har folk uppfattningar om mig som förvisso stämmer, men som jag kanske inte vill att de ska stämma? Det tål att funderas på...
Egypten here we come!
Det kostar pengar och det kostar ledighet, men vad ska man med sina pengar och sin ledighet till om inte sådana saker?
Vi har fått höra tusen negativa saker om Egypten som resmål. Men det väljer jag att bortse från, varför oroa sig för sådant i förhand? Japp, de försöker kanske köpa mig för 8 kameler, pengarna är kanske väldigt smittspridande, det är kanske jättelätt att få magsjuka och de går kanske runt med vapen överallt. Bra, då vet vi det, då kan vi väl akta oss extra noga för just det då.
Det ska ändå bli helt underbart att komma iväg till solen och värmen. Gullet och jag som knappt ses på en månad ibland ska nu spendera en hel vecka ihop. Vi ska snorkla och vi ska titta på pyramiderna, sola, bada och ha det lugnt och skönt. En perfekt uppladdning för den stundande våren.
Nu är det en hel del fix som väntar, sprutor, apoteket, inhandling av ny bikini och packlistor som ska skrivas. Men satan va gött det ska bli!
