Nu sitter jag här på jobbet, på en söndag! Inte så frestande att cykla hit idag men jag kände att jag behövde få min pimuppgift färdig, annars skulle den bara hänga över mig. Tack och lov gick det mycket enklare och smidigare än jag hade trott, så efter en timma är jag redan färdig och uppgiften är inskickad, gött!
Nu ligger hela söndagen framför mig! Får se vad jag ska hitta på... Skriva matsedel och handla mat måste jag göra, funderar på att ta en sväng till Ikea också men jag vet inte om det är så smart att göra det en gråregnig söndag efter löning... Annars kan man ju alltid städa, läsa i någon av mina två jobböcker och annat kul. Aja, sysselsätta mig ska jag nog kunna göra, det har jag sällan problem med. Snart är det en ny arbetsvecka som förhoppningsvis kommer att gå fort, för på fredag åker jag till Växjö! Nu ska jag hoppa på cykeln hem igen!

Igår morse när jag skulle logga in på internetbanken och plockade upp min bankdosa från väskan var den låst. Antagligen har jag kommit emot knapparna så det slagits fel kod tre gånger och då låser den sig. När jag skulle ringa till Henke och berätta om det så funkade inte min mobil. "Sätt i SIM-kort" sa den bara, och jag satte i simkortet 80 gånger, men det funkade inte. Jaha tänkte jag, då har min mobil då tillslut klappat ihop och lämnat det här livet.
Då uppdagades helt plötsligt en rad problem. Madde ska komma till mig idag, hur skulle jag få tag på henne och bestämma tid? Jag fick gå in på nätet och hitta henne på eniro, som tur är har hon ett ovanligt efternamn och så lyckades jag tajma in så jag ringde henne på hennes rast så hon svarade! Vi fick ju då bestämma  en tid och plats vi skulle ses på inte "jag ringer när jag slutat", man var tillbaka på den "gamla tidens" planering när vi inte hade mobiltelefoner. Nästa problem kunde jag dock inte lösa. Sara skulle smsa sina uppgifter till mig så att Henke skulle kunna gå in och boka boxpass till oss på kvällen. Men jag kunde ju inte ta emot hennes sms och har inte hennes nummer så jag kunde inte ringa och säga det, och hur många Sara Johansson tror ni inte det finns i Linköping. Så om du läser detta Sara, jag dissar dig inte och jag har inte struntat i dig, jag kunde bara inte komma på någon lösning! Vi får väl pyssla på måndag istället! =)
Så mina kära vänner, svarar jag inte på sms eller samtal så beror det inte på att jag dissar er, jag kan inte svara!
På eftermiddagen gav jag mig dock ner på stan och satte mig i kön på banken. Efter en del om och men fick jag en ny fin dosa, som dessutom är lite säkrare för knapptryckningar som inte är meningen. Sen gick jag till Telia. Nu är äntligen ett bredband beställt, men det har en leveranstid på en månad. Där köpte jag också en ny mobil och gick glad i hågen hem och satte igång den. Då visade det sig att det var inte mobilen det var fel på, det var simkortet som hade dött! (tji fick du Henke!) Men det gör inget, jag behövde en ny telefon och nu fick jag äntligen fingrarna ur. Vi får bara se hur lång tid det tar att få det nya kortet. Bäst var att ringa 148 från sin Halebop eller Teliamobil för att fixa ett nytt men det är ju inte så lätt att göra när simkortet klappat ihop, jag hatar sådana jäkla knäppa system. Får väl gå å köpa mig ett teliasimkort idag sålänge till mitt nya Halebop kommer, gillar inte att vara totalt okontaktbar, tänk om det skulle hända något.
Denna veckan verkar saker bara gå emot mig, men jag är glad ändå!

Jag borde väl egentligen inte skriva det här, för då ligger jag väl i någon flunsa inom två dagar, men jag tänker göra det i alla fall.
Det var länge sedan jag mådde såhär bra som jag gör nu!!!
Ungefär från november till februari gick jag konstant halvdan. Jag var sällan så sjuk att jag behövde vara hemma, men tillräckligt sjuk för att inte orka med saker och ting. Dessutom så blev jag sämre varje vecka jag bestämt mig för att jag nog skulle kunna gå och träna igen. Snor, hosta, värk i kroppen och huvudvärk blev en ond spiral som var så jävla tråkig.
Men just nu mår jag toppen!
Jag har inte känt av några somhelst symptom på förkylning på en månad och jag är så himla pigg. Visserligen är jag kvällstrött men inte värre än var jag alltid brukar vara, kvällströtthet är nog inbyggt i min personlighet. Något av det skönaste är att jag vaknar så utvilad på morgnarna, oavsett när jag går upp. Det här med att börja med mitt nya liv var en toppenidé för nu är det kul att laga mat igen, jag gör det inte bara för att jag måste äta. Jag testar nya recept och njuter. Även dagar när jag varit på jobbet mellan sex och halv sex som i måndags så känns det inte betungande att laga mat, det är bara att göra det.
Energin liksom bubblar i kroppen och humöret är bättre än på länge, dessutom börjar kreativiteten vakna till liv.
Henke och jag diskuterade igår var det kan bero på att jag mår så bra nu. En sak som jag är helt övertygad om är en bidragande orsak är Egyptenresan. Att bara komma iväg, ha det skönt, uppleva nya saker och totalt släppa jobbet gjorde underverk. När man kom tillbaka kunde man "ta nya friska tag" (som det så käckt heter) och man hade "laddat batterierna" (också ett käckt uttryck). Vårens ankomst påverkade garanterat, nu känner man äntligen att man börjar gå mot ljusare tider, jag älskar våren!
Min nya kost kan även den göra en del skillnad. Det sägs att man kan känna ett rejält uppsving när kolhydraterna gått ur kroppen, och bara det att jag undviker socker, äter mycket mycket mer grönsaker nu än innan och att jag börjat äta vitaminer ochh omega3 borde ju göra att kroppen piggnar till.
Sista anledningen som Henke kom på var också att om jag nu gått och känt mig så hängig så länge så börjar man ju bli van vid att det är ens allmäna hälsotillstånd, att man ska vara hängig. Så när man sedan blir av med hängigheten så känner man sig bara hur pigg somhelst.
Oavsett vad anledningen är så njuter jag i fulla drag, man vet aldrig hur länge det varar. Men nu mår jag toppen!

Om du undrade så går förresten mitt nya liv alldels förträffligt hittills. Riktigt duktig är jag, om jag får säga det själv.

Det finns flera stycken mer eller mindre käcka ordspråk om att vänta. Några av exemplen är "Att gå i väntans tider" eller klassikern "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge". På något sätt vill de här ordspråken få oss att tycka att det inte är så farligt, kanske rent av lite trevligt att vänta. Sanningen är ju dock att vänta är så jävulskt tråkigt, det är ju inte många tillfällen som man tycker att det är kul att vänta? När vi skulle flyga hem från Egypten fick vi dock träna oss rejält i väntandets konst.
Planet skulle gå kl 14.55 och transferbussen redan kl 11.55, vilket vi tyckte var väldigt tidigt, vad skulle vi göra så länge på flygplatsen? Det stod klart och tydligt i den praktiska pärmen på hotellet att avgångstiden för bussen var preliminär och att man skulle vara där i god tid. Detta var det ju självklart några tanter som inte hade läst, och därför fick vi sitta i bussen och vänta snällt på dessa. När vi sedan anlände till flygplatsen en kvart senare förstod vi varför vi skulle vara ute i så god tid. Framför oss ringlade världens kö, man såg knappt inte slutet på den och den var flera meter bred. Det var bara att ställa sig i den och efter först 40 minuter kom vi innanför dörrarna till flygplatsen. Kön fortsatte sedan i 40 minuter till innan vi kunde gå igenom en av dessa 2(!) säkerhetskontroller som alla som skulle in på flygplatsen skulle passera. (hur i hela friden tänkte de?) Efter det traskade vi vidare till incheckningen och kors i taket så hade vi tur där eftersom vi inte alls behövde köa där utan det gick väldigt smidigt, nu skulle vi äntligen kunna gå och äta, trodde vi. Då var det nämligen dags för nästa kö där man måste fyllla i en blankett och visa upp tillsammans med passet för att få en stämpel för att komma igenom ännu en kontroll. Då vi äntligen tagit oss igenom den kunde vi äntligen få äta en bit svindyr men ack så välbehövlig pizzabit.
Sedan var det redan dags att bege sig till gaten, så vi gick dit och väntade en stund igen. När det sedan äntligen var dags att ställa sig i kön till gaten så bytte de plötsligt gate och nu stod det på tavlan att  flyg DK3327 till Copenhagen var i tid, men vi hade ingen gate. Med andra ord fick vi vänta igen. När klockan var 15, dvs. fem minuter efter att planet skulle ha lyft fick vi äntligen en gate och alla ställde sig i den lååånga kön. Då fick vi vänta ytterligare en stund eftersom ingen kom och släppte ut oss till bussen, och i bussen fick vi veta att vi skulle få vänta 10 minuter innan vi fick åka ut till planet, och väl ute vid planet fick vi veta att vi kanske inte skulle få gå på med en gång. Vid det laget var jag så trött på att vänta att jag höll på att spy. Men inte var det över för det. Eftersom vi var på en av de första bussarna ut till planet fick vi ju vänta en bra stund på att alla skulle komma på planet. När det äntligen var avklarat ropades det ut att de inte fått något fax/data som de behövde och därför skulle vi få vänta i en halvtimma! När halvtimman äntligen gått (vid det laget var jag sjukt rastlös) och vi taxade ut till landningsbanan så var vi tredje plan i kön till att lyfta och vi fick självklart vänta en kvart. Då planet äntligen kom upp i luften var vi 2 timmar och 10 minuter sena och vi insåg att vi inte skulle hinna med något tåg till Växjö den kvällen, men det är en annan historia. Sedan var det ju bara 4.45 timmars flygtur hem till Sverige. Med andra ord gick heeela dagen åt till att vänta, men vad ska man göra? Några saker var jag dock väldigt glad över när jag stod i dessa köer: Ett: Jag mådde inte dåligt på något sätt, då hade det verkligen varit en plåga. Två: Jag hade inga barn med mig.
Den som väntar på något gott...

Igår visade Marie mig en guldgruva.
Hon undrade om jag ville följa med till "Hjärta till hjärta", en secondhandbutik här i Linköping som jag inte varit på. Jag som älskar secondhand sa såklart ja.
Så stort det var! Och så mycket fint det fanns där!
Jag köpte 10 servettringar som jag hoppas ska bli finfina när jag fått putsa dem. Tygservetter i en dukning kan jag tycka är så himla fint, så jag köpte 4 för fem kr stycket. Dessutom köpte jag jättefina små metallkakformar som jag är övertygad om att jag ska kunna göra några söta små desserter (eller något annat) i någon gång. Sen hittade jag också en virknål jag ska ha till ett nytt pysselprojekt och en liten present till Henke.
Mina allra största fynd är dock de som jag hittade sist. Jag är väldigt förtjust i gamla saker, speciellt sådant som man verkligen ser hur någon har tagit sig tid till att göra fint. Så när jag då hittade två örngott kunde jag inte låta bli. Det var sådana där örngott som är sådär riktigt gamla, med knytband, handknypplad spets och en liten bokstav på. När det sedan visade sig att bokstaven var ett snirkligt tjusigt S kunde jag bara inte låta bli. De blir så fina på min säng. Jag är lite salig!

Mitt föredetta internet hemma är heldött, datorn hittar inte ens något nätverk längre. Därför blir det väldigt glest på uppdateringsfronten och jag sörjer att jag inte kan vara med på tisdagstema osv. Kanske jag skulle ta mig en sväng ner till Telia idag och kolla upp vad det kan tänkas kosta, börjar bli lite störigt att inte ha något internet nu.
Denna veckan har ju mitt nya liv börjat och hittills har det gått jättebra! Visserligen har det inte gått så många dagar den här veckan ännu, men det har börjat väldigt bra.
Det är hur skönt som helst att ha planerat en lista på vad man ska äta varje dag. På så sätt behöver man aldrig fundera över vad man ska hitta på till middag, och det man ska ha finns redan hemhandlat och väntar på en i kylskåpet. Med hjälp av boken så blir maten också riktigt god och det känns inte alls som någon större förlust att inte få äta några kolhydrater (fast jag måste erkänna att jag varit rejält godissugen några gånger...)
Till mitt nya liv hör också att diska efter varje måltid istället för att samla på mig ett berg, hittills har det gått jättebra. Jag har också tagit tag i att ringa personer som jag varit alldeles för dålig på att höra av mig till på sistone.
Det enda dåliga är att jag varit sjukt trött nu de första dagarna, kanske är det någon kombination av "jetlag" och att kroppen håller på att ställa om sig lite, hoppas på att det vänder snart.
Igår fick jag en mycket glad nyhet. Hon som jag hyr min lägenhet av i andra hand har nu fått en ny lägenhet! Det innebär med största sannolikhet att jag får bo kvar nu och förhoppningsvis snart ta över förstahandskontraktet. Tack, tack, tack, där föll en stor sten från mitt hjärta.
När/om det nya bredbandet kommer hemma lovar jag också att börja skriva bra, roliga och intressanta inlägg igen. Som det ser ut nu tycker inte ens jag att det är kul att läsa många av de inlägg jag skriver, det blir ju liksom bara uppdatering. Men tills vidare får ni stå ut med det, håll ut kära läsare.

Aldrig hade jag trott att det kunde rymmas så mycket sand på en människokropp.
I hårbotten, i öron, bakom öron, i näsborrar, på näsvingar, faskletat i pannan, liggande i bh:n och liksom svävande i de små små håren man har på kroppen. Överallt hade vi sand på kroppen efter den mindre sandstorm vi upplevde när vi tagit en resa för att se pyramiderna. Medan vi gick runt där och försökte skydda ögonen mot att bli helt sandpapprade kunde jag bara inte låta bli att tänka på Robert Brobergs låt öken. "Sand, sand, sand, sand, grus och stoft vilket jävla land, det är öken".  Texten på den sången kändes enormt aktuell just då och beskriver faktiskt det hela ganska bra.
Inte många gånger tidigare har en dusch känts så skön som när man kom hem den dagen. (tack gud för våtservetter också!)
Pyramiderna då?
Pyramiderna är ett av världens sju underverk.
(Undrar du liksom jag gjorde vilka de andra sex underverken är, klicka här)
Ni vet när man verkligen sett fram sjukt mycket mot en fest och så när den väl kommer så faller det lite platt, var det inte roligare än det här? Lite av den känslan fick jag när man stod där vid de gigantiska stenhögarna, jaha, då har man sett det här.
En av anledningarna till att jag blev besviken var att jag tycker de överturistat stället lite. Istället för att få turisterna att röra lite mer på sina feta arslen och gå lite längre så kunde bussarna parkera och släppa av sina laster av folk typ 2o meter från Cheopspyramiden (det var längre men det kändes som 20 meter). Det förstörde lite av den genuina känslan.
Nu ska jag dock inte vara helt dissig för visst blir man hänförd. Hur i hela fridens namn lyckades de bygga detta massiva byggnadsverk på en tid när som en reskamrat sa "vi hade bronsålder i Sverige och vad lämnade vi efter oss, lite runskrifter".

Då var man tillbaka i Sverige igen. Det första som mötte oss på Svågertorp igår var snöblask, underbart....
Jag tänker börja med att svara på den första frågan som jag vet kommer vara: Är du brun? Svar: Jag är inte pepparkaka men definitivt mindre blek, är nog ett sanningsenligt svar.
Själv tycker jag inte om att läsa långa babblande inlägg om "att på måndagen gjorde vi det och det och det och det och då hände det och det och det..." blablabla.
Därför blir upplägget för beskrivningen av resan att jag skriver flera inlägg, lite mer i krönikaform med nedslag i en del av alla de saker vi gjort. Jag har haft mycket tid på mig att formulera dem i huvudet den gångna veckan så jag ska bara få ner dem i skriftlig form. Detsamma gäller för alla 250 bilder jag har tagit. Jag kommer inte att publicera alla på en gång utan bara några få i taget, guldkornen sparar jag lite på.... (snacka om att jag har tisdagstemamaterial liggande). Så kära vänner, här kommer nu mina Egyptenkrönikor!

Internet där hemma har slutat fungera verkar det som, när jag kommer tillbaka från resan ska jag dra fingrarna ur mitt snåla arsle och skaffa mig ett riktigt eget bredband.
I vanliga fall när man tittar ner i sin väska brukar man hitta en samling snorpapper och kvitton, nässpray och en ensam vante. Nu ligger där solglasögon, pass och tidningar och böcker som jag lyckats låta bli att läsa. Direkt efter jobbet bär det av till Alvesta och sedan vidare ner till Malmö. Klockan 8 imorgonbitti är det meningen att planet ska lyfta och då ska vi sitta på det. Folk har frågat mig om jag har resfeber men det har jag inte haft, har nog inte riktigt fattat att jag faktiskt ska åka nu, äntligen. Fast inatt så började det nog, för jag drömde att vädret var helt piss och det skulle regna hela veckan och jag hittade ingen att umgås med. Men det ska mycket till för att det ska regna hela veckan vi är där eftersom de har i snitt 5 regndagar per år.  Väderprognosen ser väl inte helt lysande ut, men jag orkar inte bry mig. Vädret kan vi ju ändå inte göra något åt, och 23 grader och moln är ändå mycket mer än slask och 0.5 plusgrader. Dessutom vet vi ju alla hur pålitlig en 5 dygnsprognos är...
Resväskan är iaf packad och jag går runt och funderar på om det är något jag glömt. Det är inte speciellt troligt att jag har det med tanke på att min väska just nu väger tolv kilo.
Igår var barnen på dagis många och jobbiga. De tjöt, slogs och ville inte somna. Dessutom kräktes en av dem och jag spritade händerna som en galning, inte mycket mer jag kan göra efter att ha gått runt och burit på ungen. Då välkomnade jag dock den här semestern med öppna armar. Då började det äntligen gå upp för mig, imorgon ligger jag på stranden.... Vi ses igen den 13 mars!

Hurghada

2009-03-04	2009-03-05	2009-03-06	2009-03-07	2009-03-08
23°C	23°C	23°C	23°C	23°C

Jag har glömt att berätta att jag fick en symaskin av mamma och pappa i födelsedagspresent. Tråkigt kanske någon tycker, jag blev överlycklig!
Nu kan jag äntligen skapa saker när jag känner för det och inte bara när jag är hemma i skogen. Bara det att jag idag kunde lägga upp mina jeans var perfekt.
Det här innebär att jag kommer att vilja sy mycket mer, samtidigt som jag vill måla mer, pyssla mer, fota mer, photoshopa mer, blogga mer, göra mer chokladpraliner och baka mer, träna mer och laga mer god mat...
Hmm....
Ska jag hinna allt det där måste jag verkligen bli bättre på att ta mig tid för mina intressen. Kanske skulle börja precis nu istället för att slå mig ner framför tvn igen?

Update: Jag har inte blivit uppsagd från min lägenhet. Tjoho! Möjligtvis är det bara en tidsfråga, men nu behöver jag åtminstone inte engagera mig i det innan vi åker iväg. Tack gud.

Mamma fick biljetter till Linköpings chokladmässa av oss i födelesdagspresent. Tanken var att det skulle bli en helg för hela familjen men det slutade i att det bara blev mamma och jag, men jag klagar inte!
Jag hade bokat biljetter till "Pralin och dessertskola" till oss två, det är sådant man sällan hittar på annars. Och tur var väl det, för inträdet var på 120 kr och om vi inte skulle gått på kursen hade det inte varit värt det. Där var så fruktansvärt mycket folk att man nästan inte såg ett skit! Dessutom var alla praliner de sålde upplagda på bord utan något över och där sprang folk runt och snorade, fy vad äckligt! Nej tack, vi köpte inga sådana praliner, men pinnar med choklad på som man ska röra ut i mjölk lät spännande och de var paketerade i plast...
Kursen var riktigt trevlig och man blev sugen på att göra egna praliner, jag ska bara köpa en våg, en sprits med olika munstycken och en termometer först... Dessutom var hon som höll i kursen lite småvimsen av sig och brände choklad i micron så vi trodde brandlarmet skulle gå, två sekunder efter att hon pratat om hur äckligt bränd choklad luktar och att man ska värma den försiktigt i början. Men det var trevligt i alla fall, sådant man inte gör varje dag som sagt och så fick vi med oss lite recept hem också!
Idag inledde vi dagen med frukost till Vasaloppet ooch sedan åkte mamma hem, själv har jag haft en lugn och skön dag. Myshelg!

Jag är en jävel på att packa.
Det vill säga om man ser till att jag kan få ner enormt mycket saker i en mycket liten väska, på den fronten är jag så jävla grym. Nu när vi ska åka till Egypten (bara tre dagar kvar, yeay!) så är det dock inte så många saker på så liten yta som gäller, snarare tvärom.
Det är väl kanske där problemet träder in, jag suuuuger på att packa lätt!
Som Henke sa: "Du måste alltid ha två tröjor i reserv till dina två tröjor", och det stämmer nog en liten aning tyvärr... Så jag måste alltid göra rensningar i omgångar när jag ska packa. Först plocka fram det jag skulle vilja ha med mig, och sedan ta bort hälften. Efter det får jag ofta göra några rensningar till. Väskan får väga 15 kilo, och när jag provvägde den innan utan att allt var i vägde den redan 10... Jag skulle kunna skylla på att väskan väger mycket från början (det gör den!) och att jag fick ta all solkräm och smörja som säkert väger flera kilo (det är sant!) men jag vet att det egentligen inte är problemet. Jag vill helt enkelt ta med mig så mycket saker. Man vet ju inte hur varmt/kallt/smutsigt det kommer att bli. Dessutom kanske jag faktiskt kan behöva tre bikinis?
Min självinsikt på området är det inget fel på, jag vet att jag vill ha med mig dubbelt så mycket mer än jag kommer att behöva under den ynka vecka jag ska vara borta i ett varmt land där man helst vill gå naken hela tiden. Så nu är det nog dags att göra en rensning till och ta bort en t-shirt (men båda färgerna är ju så fina!) och ett par jeans ur väskan (jag kommer inte att behöva två!).
Men jag hatar att sakna något, tänk om mina enda jeans blir jättesmutsiga?
Suck, tur jag har ett par dagar till på mig....

Jag vilar mig just nu i form för semestern.
Ingen träning, inte hundra saker jag tänkt att jag ska hinna med. Gullet sa igår att jag som brukar klämma in så mycket på min lediga tid borde ta det lite lugnt istället, och det är precis vad jag gör. De säger ju att det brukar ta typ halva semestern att bara gå ner i varv, så jag satsar på att göra det i förskott istället och det känns som jag lyckas bra.
Innan tisdag måste jag städa trapphuset, fixa blomvattnare, ordna min bikini, packa, ta spruta och köpa lite småsaker. I vanliga fall hade jag nog känt mig stressad, nu tar jag det med ro, jag hinner...
Mitt dåliga samvete över att lämna kollegorna med extraarbete för jag är borta finns inte, jag har lagt in om vikarie och sedan får de sköta sig själva. Jag umgås med dem så många timmar av mitt liv nu att jag inte tänker ägna speciellt många tankar till dem när jag är borta.
Dessutom tränar jag på att inte ha så bra koll på allt utan lämnar vackert över ansvaret till Henke, vilket iofs inte uppskattas. Han är nog ganska besviken över att jag tränar på att släppa taget eftersom jag annars tar på mig ansvaret för det mesta som ska fixas. Igår sa han att "det löser sig" när jag sa att han måste kolla upp vilket tåg vi ska ta till Kastrup på morgonen och vilken tid taxin ska hämta upp oss för att köra oss till tågstationen. Jag undrar hur han tänkte att det skulle lösa sig, av sig själv? Finns det en knapp för alla lösningar som jag har missat?
Veckan har i alla fall gått sjukt fort och imorgon är det redan fredag! Helgen ska bla spenderas på chokladmässa med min kära mamma, det ska bli himla mysigt. Jag menar, finns det någon bättre uppladdning inför resan än en lugn helg med nära och kära, fylld av choklad?

Idag har lönen kommit vilket var en välsignelse efter en hel del utbetalningar till resan.
Tränings och nyttighetskontot står dock på ungefär minus 110.
Jag har helt enkelt skitit i det i några veckor eftersom jag blivit så jävla sur när jag bara blir förkyld när jag ska sätta igång. Motivationen har också legat på minus, och utan motivation går det inte. Jag är en sådan där person som har svårt att göra det halva vägen, som "jag ska bara äta godis på fredagar". Nej då är det lättare för mig att sätta ett totalt förbud mot godis, och är jag bara motiverad går det galant. Jag är nämligen jävligt envis och tjurskallig av mig om jag bara sätter den sidan till, vilket kan vara både på gott och ont men i detta sammanhang på gott.
Oftast handlar det om att jag behöver en spark i arslet för att komma igång. Den sparken köpte jag igår på bokrean och efter resan sätter jag igång.
Taggad och motiverad är vad jag är.
Pojken trodde jag skulle göra det en vecka eller två och då blir jag sur. Jag säger inte att han inte kan ha rätt, han baserar nog sitt antagande på mina tidigare beteenden. Därför har jag nu bestämt mig för att inte skriva särkskilt mycket om det på bloggen, och inte prata med honom om det. Jag ska köra mitt race själv. Då har jag bara mig själv att svara upp till också. Visst ska ni få läsa om hur det går mina kära läsare, ni som finns kvar efter mina dåliga uppdateringar på sistone, men bara i efterhand om hur det gick, inte vad jag planerar.
Nu blir det en sväng på stan, växla lite pengar till Egyptiska pund, kolla in en tröja, posta ett brev och fixa lite småsaker, vi åker faktiskt om bara en vecka nu!

Idag ropade kollegan från rummet bredvid och undrade om jag sett på melodifestivalen i helgen.
Jag svarade med att ropa tillbaka:
-Nej det har jag inte, jag bojkottar.
Bredvid mig stod lilla Z. och lyssnade uppenbarligen på vad vi pratade om, och att där var något han kände igen, för direkt efter mitt svar hörs hans utrop:
-Kottar!
Sedan hör man hur han riktigt smakar på ordet:
-Boj kottar....